Siten använder cookies och geografisk positionering för att förbättra användbarheten och göra innehållet mer relevant för dig. Läs mer här

Daniel Poohl: Europa sluter återigen sina gränser

Europa sluter återigen sina gränser. Nu klarar vi inte ens av att skilja offer från förövare. Så skriver Daniel Poohl, chefredaktör för Expo, i SV:s tidning Impuls. 

Den 27 januari var det 71 år sedan Auschwitz befriades. Runt om i världen samlades människor för att minnas och hedra Förintelsens offer. I alla de tal och manifestationer som hölls på Förintelsens minnesdag upprepades den paroll som vuxit fram ur lärdomen från Nazitysklands folkmordspolitik: Aldrig igen!

Aldrig igen ska någon behöva utsättas för samma sak. Aldrig ska vi glömma. Men vad betyder egentligen den där parollen? Historikern Stephane Bruchfeld har visat på den komplexitet som gömmer sig under det oprecisa begreppet Förintelsen.

För vad är det egentligen vi talar om när vi talar om Förintelsen? Vi behöver sätta oss in det ideologiska universum som möjliggjorde massmördandet. Förföljelse, våld och mord blev legitima medel i kampen mot de biologiska, sociala och politiska hoten mot den ”germanska folkgemenskapen”.

Judarna sågs av nazisterna som huvudfienden. De mördades för att de betraktades som motpart i ett apokalyptiskt raskrig. Romerna ansågs utgöra ett biologiskt och socialt problem som även det skulle ”lösas”.

Utrensningen av funktionsnedsatta följde rashygienens logik. ”Folkkroppen” skulle skyddas emot skadliga anlag. Homosexuella deporterades till koncentrationsläger för att de utgjorde ett hot mot den ”germanska rasen”. Politiska motståndare fängslades och mördades, svarta steriliserades.På så sätt rymmer begreppet Förintelsen många offers olika berättelser och perspektiv.

Förintelsen var samtidigt resultatet av en process. Demokratins nedmontering, den hatretorik som omänskliggjorde offren och förövarnas övertygelse om det nödvändiga och rätta i sina brott hänger ihop.

Att säga "aldrig igen!" borde vara att ta spjärn mot alla de mönster vi känner igen från det vi klumpar samman som Förintelsen.

Antisemitismen lever. Antiziganismen har inte försvunnit. Hatretorikens logik finns kvar.

Vi har sett hatets fulla konsekvenser i folkmordet på muslimer i Srebrenica 1995 och på tutsier i Rwanda 1994. Ändå säger vi ”Aldrig igen!”.

Som om vi vore blinda för att mönstren går igen. Sommaren 1938 samlades representanter från 32 länder till en konferens i Evian i Frankrike. På dagordningen stod flyktingproblemet i Europa. Vad kunde de inbjudna länderna göra för att ge judarna en tillflyktsort?

Mötet blev ett fiasko. Alla länder uttryckte sympati för judarnas situation. Men kunde inget göra. De hade inte råd, befarade en ökad arbetslöshet och menade att en judisk invandring skulle skapa antisemitism – ett ”judeproblem” i det egna landet.

Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var alltså inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land. I dag flyr syriska flyktingar den syriska regimens våld och Islamska statens etniska rensningar. Det är inte en förintelse men IS krigföring bär folkmordets signum.

Samtidigt sluter återigen Europa sina gränser. Den här gången klarar vi inte ens av att skilja offer från förövare. Människor misstänkliggörs som potentiella terrorister, trots att de i själva verket flyr från Islamska statens våld.

Det senaste årets misslyckade försök att hitta en gemensam lösning i EU för den såkallade flyktingkrisen är en tragisk repris av Eviankonferensen.

När vi säger ”Aldrig igen!” måste vi mena det. För vad hjälper ord om de inte följs av handling?

Daniel Poohl är chefredaktör för Expo.

Krönika i  Studieförbundet Vuxenskolans tidning Impuls, mars 2016.