Siten använder cookies och geografisk positionering för att förbättra användbarheten och göra innehållet mer relevant för dig. Läs mer här

Verkligheten slår snabbt sönder drömmarna

”För mig är pengar bara abstraktioner”, säger den världsberömda konstnären Jeff Koons i ett samtal jag leder om Konst och Demokrati inom ramen New York Times ”Athens Democracy Forum”. Koons konstverk, en orange ballongpudelskulptur, såldes vid en auktion på Christies i november 2013 för drygt 390 miljoner kronor. Därmed blev Koons den högst betalde konstnären. Och observera att han har fem ballonghundar till och en massa andra konstverk som sålts för zillioner. Koons är undflyende när jag frågar vad han gör av alla pengar. Under lunchen visar han bilder på sin flotta farm där hans fru och åtta barn njuter av djur och natur och en magisk tillvaro som inkluderar förstaklassresor över världen.

När jag promenerar i Aten kommer jag på mig själv med att dagdrömma om Koons sagoliv. Tänk om man hade oändligt antal abstraktioner som försäkrar frihet och trygghet bekymmerslöshet! Drömmarna avbryts tvärt av mardrömmar som utspelar sig mitt på gatan. Där, på ett torg, sitter hundratals flyktingfamiljer under citronträdens skugga. De flesta kommer från Afghanistan där det kroniska kriget de senaste decennierna krossat både samtid och framtid.

Fatime med de bärnstensgula ögonen berättar hur hon sålde det lilla guld hon hade, packade sina viktigaste ägodelar i en plastpåse och tog barnen i famnen med siktet inställt på en fredlig jordplätt där döttrarna får gå i skolan utan att riskera sina liv.

För att förverkliga drömmen riskerar de livet. De överlevde färden över havet i en gummibåt så fullpackad att den höll på att välta. Ingen ombord kunde simma. Väl framme på Lesbos kysste Fatime jorden och tackade himlen för att de äntligen var i Europa.

Snart insåg de och tusentals andra som dagligen kommer i land att detta bara var början på golgatavandringen. Efter nästan 70 km till fots kom de fram till hamnen. I en veckolång väntan på registrering hos polisen bäddade Fatime ner sina barn i ett gathörn. Hon tvättade barnens nerkissade, nerspydda och havsblöta kläder och lät dem torka i solen. När öbor och volontärer kom för att dela ut skor och kläder blev det slagsmål bland barnfamiljerna. Fatime blev alltid utan. Sina sista euron spenderade hon på båtresan till Aten. Nu har hon en enda euro kvar på fickan. Den sparar hon som vore den en lyckoamulett.

Smugglarna cirkulerar runt som hyenor om nätterna. De erbjuder ”säkra” flyktvägar genom Europa. Sedan Ungern byggde en 170 km lång mur mot Serbien och stängde gränserna har priserna ökat. Flera måste mutas på vägen. Bland annat ungerska poliser och gränsvakter som inte drar sig för att slå ner barn med batonger. För Fatime och hennes vänner på flykt är pengar långt ifrån abstraktioner. Till skillnad mot oss privilegierade européer kan de inte bara köpa en flygbiljett till drömdestinationen. Den hinderbana vi byggt för att värna vår välfärd har skapat smugglare som skor sig på utarmade människor utan andra alternativ. För dessa människor är varenda krona avgörande.

På flyget hem möter jag Maria Westin. En lärare och tvåbarnsmor från Gävle som är skakad och sömnlös efter fyra nätter på Samos. Bilden på 3-åriga Alan Kurdi fick henne att skramla ihop 60 000 kronor på en vecka genom FB, samla och sortera 200 kg förnödenheter i Ullaredsäckar, skaffa sponsrade fruktpuréer och ryggsäckar bland butikerna i sin stad och fråga den lokala pizzabagaren om han ville följa med som tolk. Hozan släppte pizzadegen direkt och så åkte de, två främlingar, för att hjälpa strandade människor på en kriskrossad grekisk ö.

Sista dagen på Samos frågade de läkarna vad de behöver som mest just nu. Svaret kom snabbt: ”Liksäckar! Och en frysbox för alla kroppar”. Mer konkret än så kan det inte bli.

Alexandra Pascalidou