Alla nyheter

Europa har drabbats av empatitrötthet

Hur länge ska vi behöva stå ut med detta? Det är outhärdligt!

Jag vill kunna hämta ut pengar på bankomaten utan skuldkänslor över att någon sticker upp en kaffemugg”, skriver en Facebookkompis. ”Tjuvpack”, skriver en annan. En av många så kallade vänner som beklagar sig över fattigdomen som sitter i våra kylslagna gatuhörn. Det är tydligen mer synd om dem som tvingas se misären än dem som upplever den.

”Ingen vill ha oss”, konstaterar Bianca. Den ensamstående sexbarnsmamman sitter på en pall i en svensk småstad insvept i noppiga fleecefiltar och kläder hon fått av snälla svenskar. Dagens frukost levereras vid tre-snåret av en silverhårig dam som har med sig äggmackorna i rullatorns lilla korg. De två kvinnorna kommunicerar med leenden och tecken.

Bianca välsignar och tackar den äldre damen. I pappersmuggen glittrar en samling silvermynt. Men slantarna sinar. Allt färre skänker. ”Det är flera tiggare och flera i nöd som behöver stöd. Människor ger hellre till de som flyr krig. Vi kommer i sista hand. Men det gör inget. Jag förstår dem. Jag brukar också ge frukt till flyktingbarn på stationen”, säger hon.

”Alla ser ner på oss”, säger hon som med sin blotta existens får oss som passerar att reflektera över skuld och skam, orättvisor, likgiltighet och solidaritet.

EN GRÅHÅRIG HERRE med guldkedja runt halsen pekar på Bianca och skakar på huvudet. ”Så här kan det inte se ut. De förstör stadsbilden”, säger han. När jag frågar om han brukar ge en slant svarar han snabbt:

”Jag skulle aldrig ge för man vet ju att de pengarna inte hamnar där man vill att de ska hamna.”

”Men om du visste att slantarna i Biancas kopp går till hennes sex barn som är kvar i ett lerigt romskt läger i Rumänien? Om du visste att dina pengar bekostar böcker och skolpengar – skulle du ge då?” frågar jag.

”Jag skulle ändå inte ge”, svarar mannen frankt.

Den senaste tiden har allt fler, även från officiellt håll, hävdat att man borde stödja organisationer i stället för individer. Detta har minskat klirret i nödens koppar och ökat misstänkliggörandet och motståndet. På engelska kallas fenomenet för ”Compassion fatigue”. Empatitrötthet. En successiv avtrubbning med tilltagande axelryckningar och hänvisningar till att deras hemländer eller hjälporganisationer borde lösa problemet. Men Bianca märker varken av organisationernas stöd eller EUs bidrag. Romernas historiska förtryck och misär är intakt. De mikroskopiska framsteg hon erfar är resultat av svenskarnas allmosor.

Anna Löfving är en av dem som förvandlat frustrationen till konstruktiv kraft. Tillsammans med vänner har hon designat Mariefredsmodellen som erbjuder tiggarna dagsverke och dignitet. De ordnar loppmarknader där tiggarna får sälja prylar och erbjuder dem att putsa fönster, sköta trädgårdar, städa och skotta snö.

Medan våra politiker i partistyrelser, kommuner, riksdag och Europaparlament träter om tiggerihantering kan vi försöka finna fiffiga fattigdomsbekämpande lösningar. Kanske skänka en bunt barnböcker som de kan sälja. Kanske bara bidra med värmande sockor och humaniserande hälsningsfraser. Kanske synliggöra och stärka eldsjälarna som orkar axla ansvaret. Tiggeriet har blivit en katalysator för vår inneboende intolerans. Det blottar vårt förakt för svaghet och sårbarhet i en värld som värdesätter vinnarna och försöker filtrera bort förlorarna. Men verkligheten är ingen instagram-app där sanningens sårskorpor kan retuscheras bort med fjäderlätta, förskönande knapptryck.