Med konsten som vapen
- Jag målar live på scen. Människor och berättelser flätas samman i mina bilder och publiken är med när det händer.
Så berättar Wejdan Derky om sin konst och uttrycksätt som hon kallar ”Art Performance mot krigets grymhet”.
- När de säger på nyheterna att 100 personer dödats blir det bara siffror. När jag målar blir det på riktigt. Jag lyfter fram människornas upplevelser och det skapar engagemang.
Wejdan Derky har målat sedan hon var liten. Föddes i Derbesie, som betyder Asiens port, på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Växte upp i Damaskus och redan som barn vann hon en konsttävling. Har en masterexamen i bildkonst från Damaskus universitet och har ställt ut i Syrien, dåvarande Tjeckoslovakien, Bulgarien, Finland och många andra länder.
För nio år sedan kom Wejdan till Sverige. Livet i norra Syrien - där Wejdan, hennes man och fyra barn bodde - var inte säkert längre.
- Kriget kom inte över en natt men säkerhetspolisen hade blivit skrämmande och starkare. De krävde att man skulle skaffa sig tillstånd för fler och fler grejer. Människor blev försiktigare och räddare. Folk försvann. 2004 skedde en massaker på kurder efter en fotbollsmatch.
Säkerhetspolisen kallade Wejdan och hennes man till utredningar.
- De ville prata med oss, men vi visste aldrig om vad. En gång placerade de mig i ett litet rum utan fönster. Där satt jag i flera timmar.
Wejdan och hennes man, som var civilingenjör och chef på ett stort företag, bestämde sig för att lämna landet. Wejdan fick tillstånd att resa till Sultanatet Oman. Men hennes man och barn fick inte resa.
- Vi beslöt att jag skulle resa i förväg. Jag lämnade min man och fyra barn i Damaskus. Jag ammade vårt yngsta barn och hade inte ens börjat trappa ned på amningen än. Den första kvällen glömmer jag aldrig. Mitt hjärta krossades på riktigt.
En månad senare lyckades hela familjen ta sig ut ur Syrien och tillsammans med Wejdan kunde de resa vidare.
- Vi slapp resa över havet som flyktingar gör i dag. Vi flög och åkte med bil genom Europa.
Den första tiden i Sverige var svår.
- Vi fick besked om att vi skulle skickas tillbaka, utvisas ur Sverige. Jag sov dåligt. Var uppe på nätterna. Jag har tusentals tuschteckningar från den tiden.
Efter sex och ett halvt år vände det. Familjen fick stanna i Sverige. Kvar i Syrien och på flykt i andra länder finns fortfarande släkt och många vänner. Många har också dött.
- En dag, helt nyligen, precis innan jag skulle upp på scen, ringde min mamma. Hon grät och berättade om en kille vi kände, han var på väg hit tillsammans med sin lillebror. De flydde i en lastbil, men de dog allihop.
- Han var klar med sin konstexamen, han bodde i min gamla ateljé i Damaskus, han var på väg till Sverige. Jag var hans kontaktperson, jag hade gett honom mitt mobilnummer.
- Folk flyr från kriget, för att de vill överleva, inget annat.
Wejdan arbetar med konst på flera sätt, hon är bland annat cirkelledare.
- En av mina deltagare - en äldre kvinna - berättade en dag när vi satt och målade att hon ”inte gillar invandrare”. Jag tittade på henne och sa “du pratar om mig nu”. “Nej, nej, jag menar inte dig, du är ju annorlunda, inte som andra invandrare”.
Vad hände?
- Vi fortsatte prata. Och lyssnade på varandra. När man målar tillsammans kommer man närmare varandra.
Efter många år i Sverige känner Wejdan många, hon har rest mycket med sina utställningar och Art Performances. Känner hon sig svensk?
- Jag lever i Sundsvall, mitt i Sverige. Men svensk? Nej, jag tror inte det.
Kriget pågår fortfarande i Syrien och det engagerar.
- Jag är flykting, det är fortfarande min känsla. Jag kommer från en kurdisk flyktingfamilj som ursprungligen är från Turkiet, Armenien, Iran och Irak. Jag är konstnär också, det är väldigt viktigt. Men framförallt är jag en människa som älskar att måla och leva.
---
På bilden: Wejdan Derky med boken Kallt men snällt. 16 berättelser om Sverige och vägen hit. Läs fler berättelser ur boken här