Lättläst version saknas
Tillbaka

Ljuset i förorten

Pa Modou Badjie, känd från bandet Panetoz, har ett starkt engagemang i Studieförbundet Vuxenskolan. Författaren Johanna Nilsson har träffat ­honom. Det blev ett öppenhjärtigt samtal om drivkraften att göra ­samhället lite bättre och hur livets villkor format honom till den han är idag.

– Jag passar inte så bra in i boxen och jag tackar Gud för det!

Pa Modou har öppnat både famnen och sitt hem för mig. Jag satt nyss med hans yngsta dotter Serafina i famnen – hon är bara några månader och har ett magiskt leende.

– Jag hatar dresscode, fortsätter Pa sedan vi gått uppför trappan.

– När jag brukade gå på nattklubbar förut var det dresscode överallt. Mina kompisar fick komma in men inte jag för jag hade min egen stil. Till slut fick jag nog och drog på mig min vackraste afrikanska guldklädsel, en dress. Dörrvakterna visste inte vad de skulle säga. ”Det här är ju det vackraste en afrikan kan ha på sig”, sa jag och fick till slut komma in.

Afrikansk gulddress, skriver jag i anteckningsboken – sedan fortsätter vi ­intervjun som mer blir ett samtal, ett sådant där riktigt möte som Pa Modou strävar efter att människor ska få.

Försök till att sammanfatta Pa: Hundra torktumlare i huvudet, musiken har alltid funnits i hans blod och det är inte framgång och kändisskap han är ute efter, nej, hans mission är större. Tre små döttrar (förutom minstingen Serafina även Amina, 3 år och Kineh, 5 år) fyller honom med glädje och han påstår att frun ­Marinka kan rabbla upp hans brister (jag tror nog även hans förtjänster) i en lång rad.

Japp, det är Pa och damerna i huset i Tullinge, Pa och vännen från Gambia som är här på besök, Pa och släkten som snart ­väller in för att äta köttbullar och ­makaroner som räcker även åt mig.

Men allt är inte guld som glimmar även om Pa är en levande framgångssaga. Han rehabiliterar sig efter en blodpropp i ben och lungor. Så nu är vila rekommenderad.

– Jag behöver ingen återhämtning, jag blir bara rastlös. Det är enkelt. Att ge ­energi till andra ger energi tillbaka för mig.

– Eller så skyddar du dig mot något, genom att alltid vara igång, säger jag som anar att det under den glada intensiva ytan finns även någonting som inte bara osar Fett lyckad & Fett lycklig.

– Ja, jag har tänkt på det, att allt jag gör är ett skydd mot tankar som jag inte vet vad de är, säger Pa Modou.

Ja, vad? Kanske vet han redan. Jag tror han vet redan.

Pojken Pa växte upp i fattigdom i ­Gambia och förlorade sin mamma när han var fem. Efter det fångades han upp av ”många fantastiska kvinnor som tagit hand om mig genom åren” innan han vid tolv års ålder flyttade till Sverige och sin pappa i Jordbro. Men Afrika och hemlandet Gambia ropar ständigt på honom, i honom. Därav resorna ner, bland ­annat för att arbeta med föräldrar till barn med funktionshinder. Men också av mer ­personliga skäl.

– För en tid sedan, jag åkte ner till ­Gambia för att leta efter mammas grav. Jag gick runt och såg alla hål i marken.

– Hittade du graven?

– Nej.

Tystnad. Eftertanke. Ja, Pa är en mycket eftertänksam man med stor självinsikt och ett hjärta som klappar för alla som ännu inte lämnat fattigdom och annan misär bakom sig.

– Men misär kan finnas överallt, också i de stora våningarna på Östermalm. Många människor är så ensamma i Sverige. Man uppmanas att klara sig själv och så fort barnen slutat skolan ska de kastas ut så att föräldrarna får tillbaka sin frihet. Kan man inte vara fri tillsammans med andra, i gemenskap?

Pa kombinerar det gambiska grupptänkandet med det svenska individualistiska. Även hans fru Marinkas finsk-romska ­kultur har sin plats i hemmet och ­relationen.

– När vi träffades var det mycket vi behövde komma överens om och reda ut. Jag hade min muslimska kultur och hon sin kristna och romska. Det ­funkar nu, men man måste prata öppet och ärligt med ­varandra. Allt handlar om ­kommunikation.

Det var också Marinka som för en tid sedan tvingade honom att göra ett ADHD-test. 

– Du vet, det går för fort ibland. Jag är hundra år framåt i tiden och väldigt rastlös. Det är nästa grej och så nästa och nästa… Hundra torktumlare i huvudet. Jag har så starka känslor också och ibland kan impulsiva grejer bli livsfarliga. Man får lära sig. Blir jag sur nu så går jag iväg ­istället för att explodera på plats. Det kräver styrka att göra det. Men mycket bra blir också av det impulsiva. Som en far- och dotter-grej jag fixade nyss.

Pa tvekar lite när vi kommer in på hans ADHD-diagnos. Han vill inte reduceras till en bokstavskombination. Allt han gör ­mindre bra ska inte gå att skylla på ­diagnosen. Allt han däremot gör väldigt bra är inte heller bara på grund av hans ADHD.

Jag tänker att han mest av allt är Pa, med en särskilt sorts känslighet, som kan vara svår att bemästra, men som också kan leda till väldigt mycket gott.

– Ja, jag tänker numer på ADHD som min superkraft, säger Pa Modou.

– Vet du, jag kom på, jag har aldrig ­berättat det här för någon i en intervju förut.

Jag föreslår att han ska skriva en bok om sin superkraft, riktad till tonåringar och unga vuxna. Han är redan nu en förebild för många och skulle kunna bli det även inom detta. Visa att ADHD faktiskt kan vara en tillgång.

– Ja, kanske… Ja!

Inte för att han direkt behöver mer att göra – han är minst sagt sysselsatt. Han före­läser till exempel för ungdomar i så kallade problemförorter och för företagare i propra kostymer. Han brinner även för studie­förbundens verksamhet och är ­engagerad inom Studieförbundet Vuxen­skolan.

– Det som studieförbunden gör så bra är att man samlas och är öppna för att lära sig tillsammans. Alla är sedda, alla får vara med. Man lär sig positiva oskrivna regler istället för negativa oskrivna regler. Inom Studieförbundet Vuxenskolan älskas ju ­kommunikation i alla former och den grejen har gått som en röd tråd genom mitt liv, i allt jag gör, det är liksom det som varit grundbulten i min integrationsresa.

En annan del av det han gör är förstås musiken.

– Som barn älskade jag att dansa. Jag var alltid i mitten och dansade och kände att alla såg mig, accepterade mig. Du vet, det var trummor, rytmer, jag fick bra själv­förtroende.

Ja, det krävs väl om man ska stå på Melodifestivalens scen och leverera ­positiv Panetoz-musik som får hela Sverige att gunga.

Bandet Panetoz, där han är sångare, startade föreningen Vägen Ut Vi Unga, som handlar om att ge ungdomar ­självförtro­ende genom musiken. Verksamheten har nu ­etablerats i form av studiecirklar hos ­Studieförbundet Vuxenskolan.

– Vi var några vänner som bildade ett band. I början gjorde vi musik som förväntades av ett gäng svarta killar – typ gäng-rapp med aggressiv attityd. Men det kändes inte bra så vi började istället skapa den ­musik vi själva ville – med ett positivt budskap.

Och hur kändes det att bli upp­märksammad, känd, framgångsrik?

– Jag är glad att framgångarna inte kom tidigare, när jag var mer beroende av ­bekräftelse.

Okej, och missionen? Med musiken? Det positiva och något mer?

– Ja, både med Panetoz och med ­jobbet inom Studieförbundet Vuxenskolan samt under mina föreläsningar så vill jag bland annat förmedla det positiva som finns i ­förorten. Mediabilden är så vinklad och förenklad. Det är frustrerande hur en invandrar­kille vanligtvis beskrivs, för det finns så mycket ljus och hopp, så mycket vilja.

– Vad behövs för att också det positiva ska nå ut?

– Alla måste utmana sina egna fördomar. Under mina föreläsningar brukar jag säga: ”Okej, du är jätterädd för unga afghanska män. Hur många afghaner har du blivit våldtagen av idag?” Sedan frågar jag: ”Hur många svenskar har du blivit våldtagen av idag? Varför är du inte rädd för dem också?”

Jag tänker, vi skulle behöva Pa i ­riksdagen.

– Nej, jag skulle aldrig fungera i det politiska.

Jag tror helt tvärtom. Det är just sådana som Pa som kan göra skillnad.

Han är tveksam, skeptisk till politiker och politiken.

– Du kanske har fördomar mot ­politiker, jag känner många som verkligen brinner för det de gör, som inte låter sig korrumperas av makten, funderar jag och ler.

– Ja, kanske… Det blir jag glad av att höra, säger Pa Modou.

Kineh – döpt efter Pas mamma – ­kommer uppför trappan för att ge pappa en kram. Kärleken bara lyser från Pa, ­vibrerar i luften.

– Har det förändrat dig att få barn, ­frågar jag när kramkalaset upphör.

– Ja, jag tänker, vad var viktigare innan? Allt jag gör för andra, för att få ett bättre samhälle, gör också att mina barn får det bättre. Jag gör allt för barnen, och jag känner genuint lugn när jag är med dem. När jag kan känna deras hjärtslag mot mig, då stänger hjärnan av lite grann och livet blir bara ännu mer värdefullt.  

FOTO:  Elisabeth Landberger

Pa Modou Badjie

Faktaruta? Nej, funkar inte. Pa Modou är ingen som man ­klämmer in i en faktaruta. Han är utanför boxen. Alltid och konsekvent. I afrikansk guldkostym.

Panetoz

Panetoz bildades 1997 i Jordbro och de tre ­grundande medlemmarnas namn (Pa Modou, Nebeyu och Tobias) gav gruppen dess namn. De var förorts­kids som blev förortsidoler och förebilder för andra unga i området.

Panetoz sound är grundligt förankrat i gruppens rötter och mycket inspiration kommer från afrikansk highlife, men att sjunga på svenska är en självklarhet. De varit med i Allsång på Skansen tre gånger och två gånger i finalen av Melodifestivalen.

Största hitsen är ”Dansa Pausa” och ”Efter Solsken”.

Vägen ut

Vägen ut startades av ­Panetoz som en Vi Unga-förening i Jordbro, ett av flera utsatta om­råden i Stockholm, år 2005. Gruppen ville genom att öka intresset för musik hos unga minska ungdoms­brottsligheten, drog­an­vändningen och ­segrega­tionen och istället erbjuda en kreativ plats för dem att vistas på.

I dag finns Vägen ut 

Vi Unga i ytterligare en handfull kommuner och varje år når man omkring 100 unga som får skapa och spela in egen musik i studio. Verksamheten är numera etablerad i studie­cirkel­form hos Studie­förbundet Vuxenskolan.