Vår historia

Ordet folkbildning dyker första gången upp i svenska språket 1805 med betydelsen ”förbättring af de lägre classernas uppfostran”. I dag är ordet närmast synonymt med fri och frivillig folkbildning. Folkbildningen består framförallt av ett antal verksamheter och institutioner vid sidan av det formella utbildningsväsendet som alla har rötter i 1800-talet. Fem viktiga grenar har varit läsecirklar, föreläsningsföreningar, folkhögskolor, studieförbund och folkbibliotek.

Gemensamt för den fria folkbildningens olika grenar är att de till stor del bygger på egna aktiviteter och ett icke-auktoritärt förhållande mellan ledare och deltagare. Den fria folkbildningen står för öppenhet och respekt för alla människor, oavsett kön, ålder, religion, etnicitet samt social och ekonomisk bakgrund.

Ämbetsmannen Carl af Forsell grundade Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande 1833 och Sveriges första populärvetenskapliga tidskrift, Läsning för Folket, 1835. Sveriges första föreläsningsinstitut, Stockholms Arbetareinstitut, grundades 1850 av den liberale läkaren Anton Nyström.

De första svenska folkhögskolorna grundades 1868 i Önnestad och Hvilan i Skåne samt i Herrestad i Östergötland. En inspirationskälla var de idéer som formulerades av den danske prästen och författaren N.F.S. Grundtvig på 1830-talet. Fredrika Bremer drev kravet på bättre bildningsmöjligheter för kvinnor. Hennes främsta arvtagare inom kvinnorörelsen var Sophie Adlersparre. På 1860-talet startade hon bland annat söndags- och aftonskola för arbetarklassens döttrar och Stockholms läsesalong för damer.

År 1894 grundades det första svenska studieförbundet, IOGT:s studieförbund. Det var inom IOGT i Lund som socialdemokraten Oscar Olsson (”Olsson med skägget”) startade det som har fått beteckningen ”Sveriges första studiecirkel” 1902.

I mitten av 1800-talet började folkrörelsebibliotek och kommunala sockenbibliotek skapas som lånade ut böcker utan avgift. År 1900 grundades Föreningen för folkbibliotek och läsestugor av bland andra liberalerna Knut Kjellberg och G.H. von Koch. Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR) bedrev ett omfattande bildningsarbete. Martina Bergman-Österberg gjorde en stor donation till LKPR för upplysningsverksamhet bland landsbygdens kvinnor. Sammanlagt 150 000 kvinnor genomgick de Bergman-Österbergska samhällskurserna, som startade 1912. Där fick de undervisning i kommunal- och statskunskap samt i sociala frågor.

År 1935 inledde Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU; i dag LUF) en omfattande studieverksamhet. På initiativ av FPU bildades Liberala Studieförbundet (LiS) den 8 augusti 1948 på KFUM:s friluftsgård Lövudden utanför Västerås. Där deltog representanter för FP, FPU, Folkpartiets Kvinnoförbund (FPK; i dag Liberala Kvinnor), Liberala Studentförbundet och Karl Staaff-skolan, det senare en studieverksamhet inom FPU.

Som studierektor fick LiS den kände folkbildaren Carl Cederblad. I Bildningens väg (1932) formulerade han sin definition: ”Bildning är vett och vetande, hut och hållning”. Språkkurser samt cirklar i sång och musik expanderade snabbt på 1950-talet. Kurserna i engelska blev på en del håll så dominerande att det talades om att LiS hade drabbats av engelska sjukan.

Liberala Studieförbundets mest bestående insats – som alltjämt sätter sin prägel på Vuxenskolan – var att initiera studieverksamhet för människor på vårdinstitutioner som tidigare inte hade nåtts av folkbildningen. Det första initiativet togs av Carl Cederblad som 1953 skrev handledningen Minnen och livserfarenhet. Den riktade sig till ledare för cirklar med gamla människor. Cederblad var noga med att poängtera att det var fråga om cirklar med gamla, inte för gamla. Detta var då något helt nytt. Johanne Grieg Cederblad gjorde viktiga insatser med folkbildning inom den psykiatriska vården, med start på ett psykiatriskt sjukhus och ett vårdhem i Uppsala 1954. Det handlade om att bedriva ”vanliga studiecirklar”, anpassade till deltagarnas förutsättningar, inte om vårdande insatser.