Bilder och berättelser från Byn

Hembygdsföreningen äger uppåt 300 000 bilder som skänkts från både privata och professionella samlingar. Över 60 000 av bilderna är nu inskannade och upplagda i det digitala bildarkivet Dibis. De tre studiecirkelgrupperna går igenom bild efter bild och gör noteringar om människor, miljöer och händelser innan informationen skickas tillbaka in till Dibis. Ett tidskrävande men ovärderligt arbete där deltagarnas olika kunskaper kompletterar varandra och minnesfragment pusslas ihop.

– Det blir levnadshistorier, säger Barbro Rudman som varit med från början.

Kristina Elvinsson är cirkelledare för en av grupperna som startade för tio år sedan.

– I början tittade vi på bilder från 1920- och 30-talet och då kunde vi ju ingenting, säger Kristina.

Nu har de hunnit fram till 1960-talet och både miljöer och människor är mera välbekanta. ”Man känner igen dem på slaget”, som det heter i Ovanåker.

– Man ser att utseendena går igen, säger Eva Persson. På bilderna nu är det föräldrar till våra jämnåriga, de vi gått i skolan med.

– Det är roligt att få se människorna som föräldrarna pratat om, säger Anki Voxberg, som är både yngst och nyast i gruppen.

Just den här kvällen är det fotografier av Georg Gagnehed som rullar förbi på skärmen längst fram i rummet. Gagnehed arbetade som fotograf på Hälsinglands Tidning och hade ofta kameran med sig även privat. De svartvita bilderna visar finklädda damer i tidstypiska klänningar och festfrisyrer, och välkammade herrar i kostym vid prydligt dukade bord.

– Man ser på gardinerna att de är på hotellet, säger Barbro.

– Med tanke på blommorna är det nog kring jul, fyller Anki i. Man ser på sammansättningen av personerna att det kan vara fest med Hantverkarföreningen eller Företagarna.

Kristina har hand om pärmen där alla anteckningar görs. Hon läser vad tidigare grupper skrivit och övriga fyller på.

– Här har vi Solan, Sessan, hon Svens fru, nummer fyra har de inte skrivit något på… men är inte det där han från Roteberg?

Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord – men berättelserna och anekdoterna som kommer fram och delas i rummet ger också tusen bilder tillbaka. Det är fascinerande och spännande även för en utsocknes att få sitta med och lyssna. Tempot är högt i berättelserna och det går undan mellan bilderna. Det är ofta speciella tillfällen som förevigats: fester och ärkebiskopsbesök är lite av ett tema för innehållet i den här kvällens bildmappar men även motocrosstävlingar och fotbollsmatcher susar förbi, blandat med bilder från ett besök i skidfabriken och hos konstnären Emil Clahr. Sif Johanssons syster dyker upp på en bild och en Karin som städade på Södra skolan väcker varma minnen:

– Vi kallade henne Farmor och lämnade teckningar till henne på bänkarna, minns Runa Westling.

Det fysiska bildarkivet var nära att gå förlorat våren 2012 när dåvarande lokal drabbades av en översvämning. Man fick slänga en del men det mesta gick att rädda. Fotona fick läggas upp ett och ett för att torka. På vissa av bilderna i arkivet kan man ana att de varit blöta en gång i tiden.

Det digitala bildarkivet är välbesökt.

– Det är många som släktforskar och de kan gå in och se hur släktingarna såg ut. Man kan söka och hitta bilder, se vad personerna heter och var de är någonstans. Det roligaste är att se bilder på personer och veta vilket sammanhang de är i. Man ser modet också på kläderna. Kristina gör ett otroligt jobb som sitter och skriver, säger Sif som med sina 93 år är äldst i det här pigga gänget.

– Det känns som att man får en historielektion också för du kan ju så otroligt mycket, säger Eva.

– Det är inte så betungande, säger Kristina. Det är jätteroligt att se de här bilderna. Jag kommer ihåg att min mamma också var intresserad av människor och hon berättade gärna. Man skulle ha ställt fram en bandspelare.

Kristina och Sif var kollegor på apoteket i många år och tror att det är därifrån de känner igen många ansikten.

– Namnen kommer vi på tillsammans, säger Sif och Ruth håller med; det är oftast någon som kommer ihåg och minnet blir bättre tillsammans.

– När vi ser någon vi inte känner igen brukar vi säga att ”det där är någon bortifrån”, skojar Barbro.

Anki messar en vän för att fråga om ett namn som inte riktigt vill lossna ur det kollektiva minnet och hon får svar lagom till kaffepausen.

– Det som är roligast att få se är vardagsbilderna och från arbetsplatserna. Man ser tidens tand och det blir mycket klädhistoria också, säger Anki. Det skulle kunna bli en bok.

Vad skulle hända om ni inte gjorde det här jobbet?

– Det skulle bli ett tomrum i historien, säger Barbro.