Byråkratin dödar folkbildningen och krossar människors engagemang

I takt med att staten skärper sina krav på studieförbunden håller vi på att kväva själva kärnan i folkbildningen. Våra cirkelledare förväntas nu vara datortekniker, administratörer och högutbildade författare– annars räknas inte deras ovärderliga arbete.

När varje studiecirkel kräver digital närvarorapportering, arbetsplan, signering och personnummerregistrering, hamnar fokus fel. I stället för att värdera människors kunskap och engagemang, blir det deras tekniska och språkliga färdigheter som avgör. En arbetsplan bör inte pröva förmågan att uttrycka sig perfekt, utan spegla deltagarnas och ledarens engagemang.

Det är en sorglig utveckling för ett land som en gång såg folkbildningen som en väg till frihet och demokrati.

De som nu drabbas hårdast är våra äldre cirkelledare – de som bär på årtionden av erfarenhet, livskunskap och en vilja att bidra. Många av dem växte upp utan datorer och smartphones. Flera av dem saknar e-postadresser och har aldrig behövt formulera sig på ett perfekt sätt i skrift. Men deras kunskap är ovärderlig. Deras vilja att engagera sig borde vara tillräcklig.

I stället möts de av krav, avslag på det de försökt förmedla i skrift och känslan av att inte duga. De trycks ut från folkbildningen. Och med dem försvinner en skatt av erfarenhet och mänsklig värme.

Och det är inte bara äldre som drabbas.

Vi måste komma ihåg att vi människor, som vi faktiskt är, bär på olika hinder.

Många kämpar med läs- och skrivsvårigheter. Andra är utlandsfödda och kan inte uttrycka sig på svenska lika flytande som en infödd. Men trots detta är de ofta fantastiska folkbildare, med en enastående förmåga att inspirera, leda och skapa lärande gemenskaper. Ska dessa människor verkligen förminskas för att de inte kan formulera sig felfritt?

Samtidigt som orimligt höga krav införs, väljer våra politiker att minska statsbidragen till studieförbund och folkhögskolor.

Det är ett tydligt tecken på att folkbildningens värde inte längre uppskattas.

Man pratar gärna om inkludering, livslångt lärande och demokrati – men när det kommer till kritan prioriteras folkbildningen bort. I stället tvingas studieförbund stänga verksamhetslokaler, säga upp personal och lägga ner verksamhet.

Folkbildningen är inte ett lyxprojekt. Den är en grundpelare för demokratin och människors möjlighet att växa genom livet.

Vi behöver regler för att motverka fusk – ja. Men vi behöver också flexibilitet, förståelse och mänsklig anpassning. Om vi kräver perfekta arbetsplaner och full digitalisering, så avskaffar vi i praktiken folkbildningen för alla som inte klarar de svåra utmaningarna.

Det är dags att påminna våra politiker om vad folkbildning egentligen handlar om: människor som lär av varandra, inte om perfekt ifyllda formulär.

Om vi fortsätter på denna väg, kommer vi inte bara förlora våra äldre ledare och mångfalden bland våra cirkelledare.

Vi förlorar hela själen i svensk folkbildning.