Debattartikel publicerad på Dagens Samhälle 28 oktober 2026.
Jesper Rehn, Förbundsordförande Studieförbundet Vuxenskolan
Linus Olofsson, Förbundschef Studieförbundet Vuxenskolan
Det behövs ett nytt handslag mellan staten, regionerna, kommunerna och folkbildningen om ett gemensamt ansvar för att människor i hela landet ska ha tillgång till folkbildning, skriver debattörer från Studieförbundet Vuxenskolan.
Sverige har röstat. Nu pågår arbetet med att forma en ny regering och nya politiska styren i kommuner och regioner. I de samtalen finns ett besked som inte får tappas bort.
Inför valet uttryckte sju av riksdagens åtta partier, på olika sätt, att stödet till studieförbunden behöver stärkas, återställas eller utvecklas över tid. Det gäller också flera av de partier som stod bakom den gångna mandatperiodens nedskärningar.
Nu behöver beskeden bli praktisk politik. Den kommande regeringen bör göra en förstärkning av statsbidraget till studieförbunden från 2027 till en del av sin gemensamma politik.
Därtill behövs ett nytt handslag mellan staten, regionerna, kommunerna och folkbildningen om ett gemensamt ansvar för att människor i hela landet ska ha tillgång till folkbildning.
Om vi menar allvar med att bygga ett demokratiskt och motståndskraftigt samhälle måste människor få möjlighet att mötas, bilda sig och påverka tillsammans. Inte bara i storstäderna, utan i hela landet.
Under den gångna mandatperioden minskade statsbidraget till studieförbunden med 500 miljoner kronor, en tredjedel av den tidigare nivån. Redan efter de två första åren hade 55 000 folkbildningsarrangemang försvunnit. I landsbygdskommunerna har en fjärdedel av arrangemangen försvunnit. Verksamhet för människor som behöver mer stöd för att kunna delta har också blivit särskilt sårbar.
Vad betyder det i praktiken?
Studieförbundet Vuxenskolan arbetar till exempel för att göra kunskap om beredskap begriplig och tillgänglig. Tillsammans med Bygdegårdarnas riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Riksförbundet FUB och SPF Seniorerna har vi tagit fram studiematerial som utgår från olika människors, verksamheters och lokalsamhällens förutsättningar. Gemensamt för materialen är att beredskap byggs tillsammans.
Ett exempel är Min beredskap, som Studieförbundet Vuxenskolan har tagit fram tillsammans med Riksförbundet FUB för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
I Laxå leder Anna Eriksson en sådan studiecirkel. Ett återkommande inslag är en beredskapsväska, där deltagarna får undersöka och testa sådant som kan behövas vid en kris. Gruppen har också samtalat om larmsignaler, skyddsrum, tillförlitlig information och vad som är bra att ha hemma.
”Det handlar om att vara förberedd, inte rädd”, säger Anna Eriksson.
Deltagarna får verktyg för att hitta svar, förstå information och veta vad de kan göra själva och när de behöver be om hjälp. Människor som annars riskerar att inte nås av samhällets information får bättre möjligheter att förstå, förbereda sig och bidra. Det är demokratisk beredskap i praktiken.
Det är ett konkret exempel på hur studieförbunden tillsammans med föreningslivet gör sådant som Sverige behöver mer av. Vi gör kunskap begriplig och användbar, skapar mötesplatser och stärker människors förmåga att agera tillsammans. Det gör Sverige starkare, men för att fler ska få den möjligheten behövs långsiktiga förutsättningar för lokal folkbildning i hela landet.
Den kapaciteten kan inte byggas först när krisen kommer. Den kräver mötesplatser, cirkelledare, föreningskontakter och lokal närvaro som finns på plats över tid. När folkbildningen försvagas förlorar samhället därför mer än kurser och kulturarrangemang. En del av den demokratiska och sociala infrastrukturen försvagas.
Var partiernas löften om folkbildningen allvarligt menade? Vi förväntar oss att de partier som nu förhandlar om regeringsmakten kommer överens om att stärka finansieringen av studieförbunden från 2027. Kommuner och regioner behöver samtidigt ta sin del av ansvaret för långsiktiga förutsättningar för folkbildning i hela landet.
Sverige behöver en fri och stark folkbildning – inte för studieförbundens skull, utan för demokratins och samhällets motståndskraft.
Läs debattartikeln här