Faraah Mohamud
Han är endast 27 år gammal men Faraah Mohamud i Färgelanda har redan hunnit med att göra avtryck på civilsamhället och föreningslivet i Västsverige, bland annat som ledamot i lokal styrelse för Studieförbundet Vuxenskolan. I Centerpartiet har han en framträdande position genom flera tunga uppdrag, bland annat i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige där han är andra vice ordförande. Han är också ledamot i utbildningsnämnden.
Sedan sex år arbetar Faraah Mohamud halvtid på SV som verksamhetsutvecklare och halvtid på Västra Vi Unga som ungdomscoach. Egentligen är hans titel även där verksamhetsutvecklare men då, när han anställdes tyckte han att titeln lät lite snobbig. Ungdomscoach passade bättre och sa mer om det jobb Faraah Mohamud gjorde och då fick det bli så. När han nyligen fick frågan om att även sitta i styrelsen för Hela Sverige ska leva, tackade han genast ja.
- Jag såg Hela Sverige ska leva-loggan överallt men trodde först att det var en kampanj kopplat till Centerpartiet. Men eftersom jag brinner för landsbygden och ungas organisering, oavsett postnummer, kändes det självklart att engagera mig. Jag insåg att jag faktiskt kan vara med och påverka, både för min bygd och för hela Sverige. Idag ser jag mig själv som en stolt landsbygdsaktivist – och en loppisentusiast!
Hur började ditt engagemang?
- Min mamma är engagerad i SV och ledde en del studiecirklar, en gång när hon skulle iväg bad hon mig följa med och hjälpa till att fixa fika och lite annat. Hon lockade mig också med att jag fick ta med min iPad, säger Faraah Mohamud med ett skratt. Han fortsätter:
- Men där blev jag fångad och anmälde mig till en kurs i svenska och sen deltog jag i fler cirklar och utbildade mig till cirkelledare. Någonstans där hitta jag också politiken och blev intresserad av att läsa olika politiska program och det gjorde jag i SV.
Men egentligen började Faraah Mohamuds liv någon annanstans, långt bort från demokrati och fungerande civilsamhälle. Han är född och uppvuxen i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, i området där det ökända Kality-fängelset ligger. För oss svenskar är det kanske mest känt för att vara platsen där journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson satt fängslade efter att ha gripits under en reportageresa 2011.
- Min familj levde under hemska omständigheter. Både min pappa och två av mina systrar blev skjutna. Som den enda sonen och elva år gammal, så hade jag egentligen bara tre val – att bli barnsoldat, bli skjuten eller fly. Min mamma sa att, du ska inte lära sig skjuta, du måste bort härifrån och du får inte komma tillbaka, berättar han.
Resan till Sverige var lång och långtifrån enkel för en ensam elvaåring och om det har han berättat i boken “Jag ville bara leva!”. Väl i Sverige hamnade Faraah Mohamud hos sin blivande familj i Åmål där han fick en trygg uppväxt, men i gymnasiet började han att må lite dåligt. Han trivdes inte i skolan, ämnena var svåra och han hade svårt att hitta ett engagemang. Han sa till sin mamma att han ville hoppa av.
- Jag gick hemma i en månad och efter det sa hon sa att jag måste göra någonting. Hon berättade att det i Sverige finns någonting som heter folkhögskolor och att vi skulle titta på det. Mamma tog ledigt från jobbet och vi åkte runt från norr till söder och besökte sexton olika folkhögskolor. Den var nog en av de bästa resor jag gjort, säger Faraah Mohamud.
Men trots det så kände han att folkhögskola ändå inte var någonting för honom, även om skolorna låg fint så liknade de flesta den skola han ville bort från. Sista stoppet var folkhögskolan i Färgelanda och det var en nervös Faraah Mohamud som klev ur bilen, nu var det sista chansen att hitta en skola han skulle kunna trivas på.
- När vi klev ut kände jag lugnet och harmonin och när vi kom in kände jag mig direkt hemma. Vi träffade rektorn och gick rundvandring. Direkt när vi avslutade mötet sa jag till rektorn att jag kommer att söka. Och så hamnade jag i Färgelanda.
Du verkar vara en utpräglad föreningsmänniska, men idag visar många undersökningar att unga inte vill engagera sig i traditionella föreningar. Hur jobbar ni i Vi Unga med det?
- Det är en jättestor utmaning kan jag säga. I dagens samhälle ska allt hända så snabbt och unga har svårt att acceptera att vissa saker tar tid. I Vi Unga kämpar vi med det och vill förenkla föreningsformen så att det inte blir så krångligt att vara engagerad. Många säger att de inte har tid, det går för långsamt eller att de inte fattar för att det är svårt. Det är en demokratisk uppmaning anser jag men samtidigt måste föreningsliv och demokrati få ta tid, menar Faraah Mohamud.
De minskade stadsbidragen till folkbildningen har gjort stor påverkan på Vi Ungas arbete och även om viljan finns är de ekonomiska möjligheterna begränsade. Faraah Mohamud menar att identitetsbyggande och att visa vad föreningslivet kan ge tillbaka är viktigt.
- Vi försöker verkligen att göra det roligt och vårt uppdrag är att visa att vi är som bäst när vi är tillsammans. Att vi kan påverka våra kommunpolitiker och på så sätt göra att vår ort blir bättre.
Hur kan vi inom studieförbunden och föreningslivet stärka vår identitet?
- Vi behöver bli bättre på att berätta vad vi gör och vara synliga. Visa upp våra loggor se till att vi syns och är relevanta. Särskilt ni i SV, som i många samhällen står för hela kulturlivet behöver slå er på bröstet och säga att, försvinner vi så kollapsar hela kulturlivet här.
- Det är synd att man ska behöva försvara något så oerhört viktigt. I hundra år har vi tagit det för givet nu ser vi konsekvenserna. Vi behöver prata om folkbildning och föreningsliv varje dag, i varje rum och på varje ställe vi är och inte bara vakna när vi blir attackerade med nedskärningar och sänkta bidrag, avslutar Faraah Mohamud.
Faraah Mohamud
Ålder: 27 år
Familj: Biologisk mamma och systrar i Minnesota, USA. Andra familjen i delar av Värmland och i Åmål.
Arbetar som: Verksamhetsutvecklare SV i Väst och Ungdomscoach Västra Vi Unga.
Utbildning: 5 års utbildning till Integrationspedagog.
Aktuell: Som ny ledamot i Hela Sverige ska leva.
Faraahs historia i boken "Jag ville bara leva!" är nedtecknad av Ywonne Jansson och boken är utgiven på Förlaget Selstam.se.