Monica Andersson
Monica Andersson är anställd som cirkelledare inom SV och det är i kontakten med människor hon trivs allra mest. Att sitta vid en dator och vara med på möten är ingenting för henne, det är ute bland folk hon kommer till sin rätt. Är hon stilla för länge går hon ut och ”pratar med en lyktstolpe” – har hon tur kan det ju stå någon där som hon kan knyta kontakt med.
Hemmahörande i Örebro län har Monica Andersson många järn i SV-elden med bland annat cirklar i Må bra-körer och dans. Och så leder hon den populära rockkören ”Grand Rockers” där äldre och musiker varje tisdag rockar loss i SV:s lokal Örebro.
- Det låter ju en hel del och i början var jag rädd att något av företagen i huset skulle tycka att vi störde dem, men tycker att det är lite häftigt. De vet att där nere har de roligt och att det är något bra som händer, menar Monica Andersson.
Det var inte hon själv som en gång startade ”Grand Rockers”, den har existerat sedan åtminstone 2012 och hon poängterar att hon absolut inte vill ta någon ära för den. Men faktum är att när hon för två år sedan tog över bestod kören av cirka 10 deltagare och sedan dess har den vuxit till nästan 70 personer.
- För mig är det självklart att alla ska få vara med. Jag har jobbat med äldre inom demensvården och vet hur viktigt det är att äldre håller igång. Har någon sedan en åsikt om hur de håller igång så får de väl ha det. Men för mig är det viktigt att alla är med och känner att de är i ett sammanhang.
Tror du att något så enkelt som en rockkör kan minska ensamhet och kanske även psykisk ohälsa?
- Ja, ja, ja! Jag menar, om man kör Proud Mary så är det ju ingen som står still i kören och ser ledsen ut och jag ser den här glädjen hos dem. Vi samspelar och de tittar på mig och på varandra, de flirtar lite med publiken och vågar mer och mer. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag ser hur roligt de har. Och vad är det som säger att inte du kan vara en stjärna på scenen när du är över 80 år?
Under sina år i vården och även under sin tid i rockkören har Monica Andersson lärt sig att om morgondagen vet vi mycket lite och att sjukdom kan göra att livet fort förändras. Musiken och gemenskapen kan då fungera som terapi. Men musiken kan också skapa rörelse och glädje för de som lyssnar.
- Senast när vi körde Let’s twist again på ett uppträdande så var det några gubbar som blev helvilda. De ställde sig upp och började twista. Till slut var det en massa folk som stod upp och dansade och det var helt fantastiskt.
Ni har ju musiker som spelar till kören, är de också seniorer?
- Ja, och de är gamla avdankade musiker som spelat i olika band i hela sitt liv. Innan jag tog över rockkören så lånade man in musiker till spelningar men jag tycker att det är viktigt att visa att de är värdefulla och en del av kören. Om man känner varandra och repar tillsammans så sitter det bättre under spelningarna.
Vad har ni för åldersspann i kören?
- De befinner sig mellan drygt 60 och 87 år och mer än en fjärdedel av dem har hörapparat. En av dem är vår saxofonist och han har hörapparat i båda öronen, ibland kan det bli lite slamrigt för honom och då tar han ut dem. En gång började de tjuta så att jag trodde att brandlarmet gick. Det händer alltid någonting nytt med den här kören, säger Monica Andersson med ett skratt.
Det finns inga krav på speciella kläder utan det är valfritt vad man väljer att ha på sig men de flesta vill se lite rockiga ut på scenen. Kören är stor och alla har olika ekonomiska förutsättningar men körmedlemmarna hjälper varandra och på något sätt löser det sig alltid. Begränsade resurser ska inte vara något hinder för någon.
- Här finns verkligen hela spektrat. Från de som har bra pension till de som inte har någon pension alls att tala om och som kanske drabbats av olika sjukdomar och eländen i livet. Det är ändå så fint det här, att alla kan samlas runt någonting gemensamt. Vi har olika bakgrund men finns där för varandra, det känns så himla gott tycker jag.
Att vara cirkelledare, vad betyder det för dig och vad får du tillbaka?
- Jag känner inte att jag går och håller en cirkel utan jag går ju iväg och träffar mina kompisar. Jag träffar en bra bit över hundra personer varje vecka och jag kan namnet på nästan allihop och har försökt bilda mig en uppfattning om var och en och det gör ju också någonting med mig. Alla dessa människoöden - det vore ju underligt om man inte blev påverkad. Det ger mig väldigt mycket att jag får vara en del av det. De brukar tacka mig och säga att det här är så roligt men förstår nog inte hur mycket de betyder för mig.
- Det ger en ju lite distans i tillvaron när man träffar äldre, alla med sin historia och man tänker verkligen på vad som kan hända en och hur man ska hantera saker och ting. Många av dem kommer att vara fina föredömen för mig när jag blir äldre. Jag tror att om vi blir lite mer rädda om varandra lär vi oss att inte ta allting för givet utan att vara i stunden och ha roligt. Kan vi det har vi gjort världen lite bättre, tänker jag, avslutar Monica Andersson.
Monica Andersson
Ålder: 62 år
Bor: Örebro
Yrke: SV anställd cirkelledare
Familj: Sambo
Leder cirklar i: Rockkören, Må bra-körer och dans
Har gått cirklar i: Körer, folkdans och navigationskurs
Ett axplock ur rockkörens reportoar:
- Rocking all over the World
- Obladi oblada
- Hit the road Jack
- Hooked on a feeling
- Barbara Ann
- Let’s dance
- Let’s twist again
- Kung för en dag