Från idé till tryckta böcker i SPF Ankarets skrivarcirkel

När cirkeln startade hade alla deltagare påbörjade projekt eller planer på att skriva något. Idag finns tre av skrivarcirkelns manus publicerade i bokform, och flera är på väg!

– När jag gick med i den här cirkeln hade jag inga tankar på att producera en bok, utan tänkte mer på att kanske få hjälp med att skriva något för mina barn och barnbarn. Men sedan blev det en bok ändå, Min väg genom livet. Jag hade aldrig kunnat skriva den hemma vid skrivbordet utan er, säger Barbro Carlestam.

Nu skriver Barbro på ett manus om hennes mans mormors liv, med utgångspunkt i hennes sparade kassaböcker från 1920-och 30-talet. I kassaböckerna finns mycket att utläsa om hennes liv och samtid.

Siv Näsman skriver också på en livshistoria som startar med glimtar ur hennes barndom och fortsätter med studier och yrkesliv, äktenskap och människor som funnits i hennes liv.

– Kanske kan jag få ihop det här så att det blir en bok, säger Siv som hon också nämner cirkelkamraternas stöd som viktigt. Andras ögon och respons på ens text är ovärderligt, och den tillit som behövs är väl inarbetad i gruppen.

– Ni ska bara veta vilka vackra texter hon skriver, säger Thomaz Lindström Sundin på andra sidan bordet och en vänligt ivrig diskussion startar om att låta sin personliga berättarröst höras och att odla sin särart.

– Vi har olika språk utifrån de vi är, säger Lena Maria Liss.

– Och det är roligt för oss själva att vi är så olika, fyller Siv i.

Siv skriver sin livsberättelse för barnen men har fått klara besked om att de inte vill läsa den medan hon finns kvar.

– Barnen är över 60 år idag och de tycker att jag ska leva ett bra tag till, säger Siv. Det är inte säkert att det blir någon bok men jag kanske hinner!

Att hålla sin egen bok i handen kan kännas både härligt och överraskande – tänk att det blev något, att jag gjorde det!

– Stor glädje och tacksamhet, säger Lena Maria Liss som är författare till boken Ängeln på Brynäs, om diakonissan Lillemor Hagberg. Boken utspelar sig framför allt under 1950-, 60- och 70-talet. Lillemor Hagberg gick i pension 1986 men var verksam nästan ända fram tills hon dog.

– Lillemor är en legend bland oss Brynäsbor säger Cherstin Hansson, som också skrivit ett avsnitt om sina minnen från Brynäs i Lenas bok. Det är många människor som kommer till tals i boken och levandegör bilden av hur det var att leva där under Lillemor Hagbergs tid.

Cherstin Hansson har också skrivit två egna böcker. Den senaste, De lyckligt döda, utgår ifrån Cherstins erfarenheter som socialarbete i Bosnien. Hon kom dit för första gången precis efter krigsslutet i januari 1995.

– Jag blev fascinerad av vardagslivet och människors starka överlevnadsinstinkter i krig: hur spar man el, hur klarar man sig på bara några deciliter vatten per dygn, vad äter man, vilka växter kan man äta… Boken handlar om mötet med människorna som levt under belägring i fyra år, bland annat barn som gick på musikskola i Goražde och blev kvar på skolan i fyra år där de bodde i källaren. De kom hit sedan för att spela med symfoniorkestern.

Cherstins förhoppning är att blivande socialarbetare ska läsa boken som en del i utbildningen eftersom hon sett att kunskaperna om socialarbete i krig behöver stärkas.

Thomaz Lindström Sundin arbetar på en beskrivande historia om sjuksköterskornas semesterhem i Utvalnäs och de människor som passerat under de nästan 80 år som det gamla fiskehemmanet drevs som semesterhem. Semesterhemmet såldes förra året men kvar finns över 75 års dokumentation att fördjupa sig i.

– Det finns många berättelser från människor som varit med – många finns fortfarande kvar att prata med – och det finns också många bilder, säger Thomaz. Boken blir både en samhälls- och kvinnohistoria som bland annat skildrar sjuksköterskornas utveckling i yrkeslivet och kvinnornas roll i samhället.

Pirkko Jonsson skriver om familjens sommarställe i Finland:

– Nästa generation kan inget om historien som delvis är dramatisk. Min farfar kom från Vita havs Karelen som gårdfarihandlare på 1800-talet men stannade i Finland och drev en lanthandel.

Hon är mitt uppe i sitt projekt som kräver forskning i arkiv i Helsingfors.

Medan vi sitter runt bordet med varsin kopp kaffe får vi ett smakprov på en text av Tomas Falk som han själv läser upp. Den beskriver ett besök i ett barndomshem som ska röjas ur och säljas.

– Du är ju en fena på detaljer Tomas som gör att man plötsligt befinner sig i det där huset! säger Lena.

Tomas har alltid skrivit. Allt från dagboksanteckningar till nedtecknade drömmar på små lappar, anekdoter, korta texter, långa texter och bland annat en spänningsroman på 600 sidor – som tråkigt nog blev stulen i och med ett inbrott i en bil där datorn var.

– Jag har bara brottstycken kvar av den och det var ju inte så kul. Jag skriver av ren lust. För ett år sedan skickade jag ett manus till en ungdomsdeckare till förlag, och fick veta igår att ett förlag vill publicera den. Den skrev jag på en vecka som en julklapp till mina barnbarn, berättar Tomas.

Att skriva är väldigt populärt och SPF Ankaret får ofta förfrågningar från andra medlemmar som också vill starta skrivarcirklar.

Men hur gör man då, om man vill ta tag i författardrömmarna och skriva den där boken?

Det här rutinerade skrivargänget delar med sig av tre bra tips som avslutning på den här träffen:

• Gör det bara!

Gå inte och vänta på inspirationen. Bestäm dig bara, hitta en rutin för ditt skrivande och gör det när du är som piggast under dygnet.

• Låt inte självcensuren hindra dig!

Låt det flyta på. Fastna inte på småord eller första meningen. Du kan ändra senare.

• Gå med i en skrivarcirkel!

Då blir det disciplinerat, skrivandet blir gjort och du får feedback på dina texter.