En röst från bygden:

Det började med en QR-kod vid en ravin i Väröbacka. En pandemi, nyfikenhet och ett frö som skulle växa till ett av de mest folkbildande projekt Halland skådat på senare år. Idag, fyra år senare, kan du på en skogsstig i Hylte, en gårdsplan i Morup eller en kyrkbacke i Gällared plötsligt mötas av en skylt. Du tar fram mobilen. Klickar. Och där, mitt i tystnaden, får bygden en röst.

Bakom projektet Bygden berättar står Reine Johansson, verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolan i Halland – och numera, får man nog säga, landsbygdens egen filmproducent, ljudtekniker, berättarredaktör och entusiastiske ambassadör.

”Jag hade nog en dold agenda redan från början”, säger han med ett skratt när vi träffas. ”I ansökan stod det att vi skulle göra inläsningar, men jag visste att film var det som skulle få det att lyfta.”

QR-koder och bonadsmålningar

Idén föddes sommaren 2020. Pandemin höll folk utomhus, och Reine och kollegan Elisabeth Blide såg hur QR-koder med röster och berättelser började dyka upp på oväntade platser. I Borrås skåra, till exempel, där besökare kunde få en berättelse i öronen samtidigt som de stod mitt i Hallands dramatiska landskap.

Det som började som en tanke om digitala kulturvandringar blev snabbt något större. Reine ville ge hembygdsföreningarna en scen, och platsens historia en ny form. Tanken från början var att samtliga 70 hembygdsföreningar i Halland skulle bidra med varsin lokal berättelse. Han pekade ut Unnaryds bonadsmuseum som projektets första huvudrollsinnehavare. Tillsammans med folkmusikern Anette Wallin – som både läste in texten på dialekt och spelade filmens soundtrack på fiol – skapade de något vackert. Något som slog an.

”Pilotfilmen presenterades för LLUH:s styrelse i maj 2021, och även om Jordbruksverkets beslut dröjde till vintern, kände vi: Vi kör. Så vi började inventera hembygdsföreningarna innan vi ens fått slutligt besked. Idén brann för mycket för att vi skulle kunna vänta.”

Mångfald och mänskliga livsöden

Till en början var intresset ljumt. Föreningarna behövde en mall, ett manusstöd. Men när en första handfull filmer var klara blev gensvaret överväldigande. ”Då kom det in två texter från vissa föreningar, vilka jag gladeligen tog emot.”

Sedan dess har 72 berättelser samlats in, filmats, textats och ljudsatts – från hela Halland. Det är berättelser om mordbränder, boningshus, fantastisk stickning, andra världskrigets luftvärnstorn och tomtar på Hellerup. Ett foster från 1700-talet, hemligt begravt i Gällareds kyrka. Funnet under kyrkgolvet. Vårdat och begravt i vigd jord. En historia som började i fasa, men slutade i någon slags värdighet.

 En kvinna som levde utan el fram till 1960-talet. Och förstås, den berättelse som kanske drabbat Reine själv mest: Kreschans Johanna, vars levnadsöde i Långaryd blev till åtta minuter av tyst film och en röst som fick honom att gråta.

”Detta är nog det roligaste jag någonsin gjort jobbmässigt”, säger han stilla. ”Att se mångfalden, och att få hjälpa föreningarna skapa något de kan vara stolta över. Det är magiskt.”

Filmer för framtiden

Alla filmerna är tillgängliga via QR-koder på plats – en fysisk stolpe mitt i naturen, som ett fönster till det förflutna. Förhoppningen är att kartor ska finnas på strategiskt viktiga platser runt om i Halland, så besökande och turister kan planera utflykter efter dem. ”Det är det jag drömmer om,” säger Reine. ”En folkbildningssafari.”

Och allmänheten har redan börjat hitta dit. Det har blivit nästan 40 000 visningar på bara ett år, trots att det inte marknadsförts förrän nu. En av filmerna, om Drittelfabriken, nådde 3 000 visningar på två veckor.

Projektet är tänkt att bli en digital bro mellan kulturarv och entreprenörskap. Genom att länka vidare till lokala turistsidor, vandringsleder och smultronställen skapas ringar på vattnet i bygder som annars lätt försvinner från kartan.

”Det är något vackert i det. Att en film om en gård eller en gumma i en stuga kan få någon att stanna upp, kanske köpa kaffe i lanthandeln och prata med någon lokalbo. Det är det mervärdet vi vill åt.”

Vad händer nu?

Reine talar redan om expansion. ”Det är lätt att ta vidare, andra delar av landet skulle kunna haka på. Kanske någon annan SV avdelning. Tekniken finns, modellen är beprövad. Jag skulle älska att hjälpa andra bygder att hitta sina röster.”

Men det som kanske är viktigast av allt, är att det blivit ett så bra resultat. Något att visa upp för hembygdsföreningarna.

Och, det mest halländska:

En stilla stolthet. En vacker dialekt. Och en historia som inte längre glöms bort.

Gå till Bygden berättar här.