Den empatiska eliten ser människor – inte gränser
Tala om människor. Inte om gränser, säger Konstantinos med den kastanjebruna blicken och det gråsprängda skägget som ramar in det stora leendet med tomma tandrader. Han kramar mig hårt och bjuder på iskaffe.
Jag har precis landat i ett vårvarmt Aten i mitten på februari. Han har precis lagatmat åt hundratals hungriga. Vår vänskap växte blixtsnabbt. Jag läste om honom i en tidning, hittade honom på Facebook och hälsade på samma eftermiddag. Efter en lång karriär i reklambranschen kom krisen och han stod arbetslös och hemlös.
Efter ett halvårs depression och tupplurar på parkbänkar såg han en dag två pojkar som slogs om ett äpple. Det blev vändpunkten. Han gick till grönsaksmarknaden med en stor kastrull, bad om ett par lökar och fick tio, bad om några tomater och fick några kilon och så ställde han sig mitt i en park och började laga mat över en gasspis.
Snart samlades folk och frågade vad han gjorde. ”Vad ser det ut som?” skrattade han och bjöd in dem att hjälpa till. Sedan dess har han lagat mat varenda dag på ett torg någonstans i Grekland. De senaste tre åren har han lagat mat med och för hundratusentals hemlösa, fattiga och flyktingar. Hans ”sociala kök” har växt så till den grad att han tilldelats flera fina priser som han antingen vägrar ta emot i protest mot samhällets svek mot de svagaste eller så har han ställt upp för att i direktsänd tv skälla och skämma ut etablissemanget.
Nu när vi träffas har han precis återvänt från Mytilini som blivit flyktingkrisens epicentrum. Här har hundratals barn, gravida, gamlingar och föräldrar drunknat den senaste tiden. Då begravningsplatserna är överfulla begravs de i små slarviga jordhögar. På de handskrivna skyltarna står det: Pojke 4–5 år från Syrien. Femårig
flicka från Mellanöstern. Gravid kvinna från Afghanistan.
Det här är ”Jordens hjärta”. Hit kommer människor från världens alla hörn.
– Den empatiska eliten lämnar sina egna liv för att rädda andras, säger Konstantinos. De samlar pengar via sociala medier, de packar containrar med skor, jackor, filtar och mediciner, de står i snålblåsten vid stranden när de överfulla gummibåtarna kommer för att plocka upp blöta barn.
Här har den kinesiske konstnären Ai Weiwei samlat 50 000 flytvästar som han ställt ut i Berlin som en påminnelse om den humanitära katastrofen som delar världen itu. Altruisterna mot egoisterna. De som ser gränser när andra ser människor.
De som ser varenda flykting som en prislapp och de som ser en medmänniska.
Men verkligheten är komplex och går inte att skissa i svartvitt. Människor är inte antingen goda eller onda. Konstantinos berättar om den lukrativa kommersen med falska pass, om smugglarna, om hjälparbetare som i jakten på en hjältegloria
slåss för en dramatisk selfie, om de krisdrabbade öborna som delar ut sin sista tugga till de nödställda och om de som säljer vatten som vore det vin. Den ”humanitära turismen” har fått den sömniga ön att blomstra i en renässans av medmänsklighet.
– Hade det inte varit för att så många drunknar skulle flyktingarnas ankomst varit en enda stor fest, säger Konstantinos.
Vi skriver historia just nu. Och vi kan själva välja vilka vi vill vara och hur vi vill bli ihågkomna.
--
Krönika om medmänsklighetens renässans av Alexandra Pascalidou.
Alexandra Pascalidou är journalist, författare, bloggare och programledare.
Texten även publicerad i Impuls, Studieförbundet Vuxenskolans tidning, mars 2016.
--