Hej Ronja Wigertz, projektledare för Bygden berättar Västergötland!

Du är nyanställd för projektet Bygden berättar. Vad var det som gjorde dig nyfiken på projektet?

När jag läste utlysningen blev jag nästan full i skratt, för det kändes som att den var skriven för mig – eller om mig – till punkt och pricka. Det kändes verkligen som att det var menat att bli, och så känns det fortfarande. Ett riktigt drömjobb.

Jag har jobbat med filmproduktion i flera år som egenföretagare, men också med digitalisering och digital marknadsföring, liksom plats- och destinationsutveckling i alla möjliga former. Jag brukar säga att de digitala verktygen och kunskaperna har blivit min väg in i kulturarvsvärlden. De har gjort det möjligt för mig att arbeta med någonting som jag aldrig riktigt trodde att jag skulle kunna jobba med, trots att jag alltid har varit en riktig kulturarvsnörd och historieintresset driver mig i nästan allt jag gör.

Och det är också med de här verktygen jag känner att jag faktiskt kan bidra med konkret nytta. Jag kan komma in med kunskap och verktyg som föreningarna kanske inte själva har och använda dem för att underlätta deras arbete, så att de kan lägga mer tid och kraft på sin kärnverksamhet. Det känns väldigt meningsfullt för mig.

Jag har också insett att mycket av det jag gör egentligen bygger på samma grund. Vad är det vi vill berätta? Varför är det viktigt? Vem vill vi nå? Och hur gör vi det på ett sätt som väcker intresse och faktiskt når fram?

I Bygden berättar får plötsligt väldigt många av de saker jag tycker allra mest om plats i samma projekt. Det är nog därför det kändes så självklart från första början.

Du ska jobba med berättelser, kulturarv och lokala minnen - vad tycker du själv är mest spännande med den typen av arbete?

Jag är väldigt förtjust i folklig kultur, kulturgeografi och socialhistoria. Jag tycker om det som berättar om människors vardag, arbete, relationer och sätt att leva, men också om att sätta det lilla i relation till det stora.

Det lokala blir ofta mycket mer intressant när man förstår det i ett större historiskt sammanhang. Berättar man till exempel om ett soldattorp kan man samtidigt berätta om indelningsverket och på så sätt förstå både den enskilda platsen och det större system som den var en del av. På samma sätt tycker jag att det är spännande att se hur stora samhällsförändringar och händelser i omvärlden faktiskt har påverkat människors vardag i det lilla lokalsamhället.

Jag tycker ofta att det mest värdefulla finns just i våra vardagsmiljöer. En byggnad, en väg, en arbetsplats eller en samlingslokal blir så mycket mer intressant när man förstår den i relation till livet som har levts där. Det är mötet mellan det materiella och det mänskliga som fascinerar mig.

Sedan tycker jag mycket om själva perspektivfrågan. Kulturarv är aldrig helt neutralt. Varje samtid gör sina egna urval av vad som anses värt att samla, bevara och berätta. När vi väljer vem vi intervjuar, vilka berättelser vi dokumenterar och vilka perspektiv vi lyfter fram påverkar vi också hur en plats och en tid kommer att förstås i framtiden. Det tycker jag är både väldigt spännande och ett ganska hedersfullt ansvar.

Vår blick idag påverkar dessutom hur vi tolkar det som har varit. En och samma berättelse kan förstås och berättas på många olika sätt beroende på vilka glasögon vi ser tillbaka på den genom. Därför tycker jag att det är viktigt att både förstå det historiska sammanhanget och fundera över vilket perspektiv man själv för in.

Vad hoppas du att projektet ska bidra med ute i bygderna?

Jag hoppas förstås att vi ska hinna dokumentera många berättelser som annars riskerar att gå förlorade, men framför allt hoppas jag att projektet kan väcka lusten att fortsätta. Att föreningarna känner att det här går att göra ganska enkelt, med den teknik man redan har, och att man inte behöver vara filmare för att dokumentera en viktig berättelse.

Jag brinner väldigt mycket för kulturarvet som en brukbar resurs i samhällsutvecklingen. Det är egentligen bara i ljuset av det som har varit som vi kan förstå vår samtid och fatta bättre beslut om framtiden. Om vi vill skapa attraktiva och levande platser måste vi först förstå platsen. Det finns ju alltid en anledning till att saker ser ut som de gör, varför bebyggelsen ligger där den ligger, varför människor har flyttat dit eller därifrån, varför vi pratar som vi gör och varför vissa traditioner och sätt att leva har vuxit fram. Allt har ett sammanhang.

Det är när vi börjar använda kulturarvet som det blir riktigt spännande för mig. Då kan vi inte bara bevara det, utan också tillgängliggöra det, levandegöra det och göra det relevant för fler. Och jag tycker alltid att det är roligt att ställa frågan: kan vi göra det här på något nytt sätt som vi inte har testat förut?

Där tycker jag att film är ett fantastiskt verktyg. Med samma film kan vi faktiskt dokumentera, bevara och tillgängliggöra en berättelse på samma gång. Vi kan visa platsen, höra rösten och dialekten, använda gamla fotografier och film, låta dåtid och nutid mötas och sätta det lilla lokala i ett större sammanhang.

Och dessutom finns det nästan hur många sätt som helst att berätta med film. Någonstans är väl mitt mål att bidra med nyfikenhet och gemensam skaparglädje.

Finns det någon plats, berättelse eller typ av lokalhistoria som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Ja, utan tvekan Ale kommun, och allra mest Skepplanda socken. Jag älskar min hembygd och känner mig väldigt rotad där. Jag släktforskar mycket, och flera grenar av min släkt har bott i trakterna så långt tillbaka som källorna går.

Min släkthistoria blir därför också en bygdehistoria, eftersom vi har blivit kvar på samma plats generation efter generation.

Det är nog en av anledningarna till att Skepplanda kyrka och kyrkogård ligger mig så varmt om hjärtat. Sockenkyrkan står så praktfullt uppe på kullen och blickar ut över kyrkbyn, och det är nog en av de vackraste syner jag vet.

Där vilar många av mina förfäder. Men de ligger inte bara begravda där. De har döpts där, gift sig där, döpt sina barn där och så småningom begravts där. På något sätt rymmer platsen hela livscykeln och flera generationers liv på samma gång.

Där känner jag en väldigt stark vördnad, men också trygghet, tillhörighet och stolthet. Det är min plats på jorden, helt enkelt.

Jag brukar skoja om att jag har utvandrat till Bohus för kärlekens skull (grannsocknen där jag nu bor med min sambo och barn) men mitt hjärta kommer alltid slå lite extra hårt för Skepplanda.

Har du någon relation till folkbildning eller studiecirklar sedan tidigare?

Jag brukar säga att jag känner en nästan manisk pliktkänsla inför att dokumentera så mycket lokal kunskap jag bara kan innan den går förlorad. Det är nog också därför jag vurmar så mycket för hembygdsrörelsen – där har jag på något sätt hittat mina jämlikar.

Det senaste året har jag på min fritid besökt äldre människor i bygden och digitaliserat ungefär 3 000 fotografier ur deras privata album. En röd tråd som jag ganska snart började se i materialet var just folkbildningen.

I nästan vartenda album finns bilder från tillfällen där människor har gått kurser och studiecirklar tillsammans, framför allt under 40-, 50-, 60- och 70-talen. Danskurser, sykurser, matlagningskurser, vävkurser – you name it. Under en lång period verkar lärandet ha varit ett väldigt naturligt sätt att både umgås och skapa gemenskap.

Det blev faktiskt min egen introduktion till folkbildningen. Jag blev både nyfiken och, om jag ska vara ärlig, lite avundsjuk. Allt var förstås inte bättre förr, men den gemenskap som framträder i de här bilderna tycker jag verkligen att det finns något att inspireras av.

Så även om jag själv inte har någon lång erfarenhet av att gå i studiecirklar blev min väg in i folkbildningen lite bakvänd – genom lokalhistorien. Och det känns ju egentligen alldeles perfekt i just det här projektet.

Vilken roll tror du att folkbildning kan spela i att bevara och sprida lokala berättelser?

För mig är folkbildning egentligen något väldigt enkelt: människor som delar kunskap med varandra.

Jag vurmar väldigt mycket för generationsöverskridande möten. Nästan all min praktiska kunskap har jag i grunden lärt mig av mina äldre. Som barn var det farmor och mormor som lärde mig att sy, sticka, virka, brodera, snickra, måla, laga mat, koka saft och allt däremellan. I dag är några av mina närmaste vänner över 80 år, och jag försöker fortfarande suga i mig så mycket av deras kunskap som jag bara kan.

Det är folkbildning för mig: när vi möts, delar erfarenheter och lär av varandra. Och det är också så jag tycker att kulturarvet blir levande – när muntliga traditioner inte bara bevaras, utan används, utvecklas och delas mellan människor och generationer.

Sedan behövs det förstås ibland också någon som skapar förutsättningarna för de där mötena. Där ser jag studieförbunden som en fantastisk möjliggörare: någon som kan bjuda in, samordna och skapa den struktur som gör att människor faktiskt kan träffas.

Till sist: har du ett boktips, ett kulturtips eller något du tycker fler borde upptäcka?

Som man kanske har förstått vid det här laget har jag ganska nischade specialintressen, så jag läser nästan bara faktaböcker. Gärna lokalhistoriska böcker, och ju tjockare desto bättre.

Hembygdsföreningarna sitter ofta på riktiga lokalhistoriska litteraturskatter, så där tycker jag att man ska börja. De kan ofta tipsa om vad som har skrivits om bygden, och ibland säljer de också böcker som kan vara svåra att hitta någon annanstans. Jag brukar dessutom hålla ett öga på Bokbörsen.

Sedan måste jag förstås tipsa om vår YouTube-kanal Svenska tidsresor, som jag driver tillsammans med min sambo Anders Lundin. Där samlar vi de historiska dokumentärfilmer som vi själva har producerat.

Och så måste jag slå ett slag för appen Museiguiden. Där kan man hitta besöksvänliga arbetslivsmuseer över hela landet, filtrera efter område och service och spara sina favoriter. Så bra!

Jag är väldigt glad och tacksam för alla våra arbetslivsmuseer och släpar gärna med mig barnen till så många jag kan, så ofta jag får chansen. Årets semester fylldes till exempel av spännande besök i Bergslagen, där jag tycker att man har varit väldigt duktig på att gemensamt lyfta och marknadsföra både industriminnet och besöksmålen.