Bohusfestivalen

Bohusfestivalen är en plats där människor, musik och berättelser möts. Här vävs traditioner samman med nutid, och mellan hantverk, föreläsningar och musikaliska upplevelser uppstår något alldeles särskilt. Jag reste dit en regnig fredagseftermiddag med förhoppningen om att både lära och inspireras – och helgen blev fylld av möten som stannat kvar.

Bohusstickningen har en alldeles särskild plats i både Strömstads och hela Bohusläns historia. Den föddes under 1940-talet, ur nöd och fattigdom, när kvinnor i bygden behövde hitta ett sätt att försörja sig. Med enkla stickor och mjuka garner skapade de något som blev större än de nog själva anade. De unika färgskiftningarna och de intrikata mönstren gav plaggen en skönhet som snart nådde långt utanför hemmen där de stickades. Och det betydde mer än bara vackra tröjor – för första gången fick många kvinnor egna pengar i handen, en känsla av frihet och självständighet som inte varit självklar.

Det sägs att Ingrid Bergman bar bohusstickade plagg, och med henne spreds det lilla hantverket från västkusten ut i världen. Från Strömstads kust till Hollywoods ljus – tänk vilken resa för något som började i kvinnors händer, vid köksbord och i små stugor. När jag går på Bohusfestivalen känns den historien nära.

En lång lördag fylld av toner och trådar

Jag började lördagen med att prova roosimine – en estnisk stickteknik där mönstret vävs in i stickningen. Jag har stickat i många år, men det här hade jag aldrig testat tidigare. Lina Molin visade, med stort tålamod, hur vi sex deltagare skulle få blombuketter att växa fram i maskorna. Jag tänkte direkt att den här tekniken måste användas på ett par vantar framöver – kanske som en julklapp.

Efteråt, under en stadig räkmacka på hotellet i Strömstad, bjöds jag på ett skådespel av åska innan det var dags att ta sig tillbaka till Skagerack för kvällens musik. På scen stod Sonja Aldén, Stina Klintbom, David Carbe och Johan Walter. De tog oss från Astrid Lindgrens sagotoner till Ted Gärdestads melodier och avslutade med eget material. Stämningen var helt fantastisk – två stående ovationer från en fullsatt lokal säger det mesta. Jag sjöng med, som så många andra, och det var som att musiken bar oss alla hem genom det skyfall som väntade utanför.

Skulle det bli en torr utflykt till Alaska?

Söndagen började med Karin Askbergers föreläsning – alltid lika intressant, alltid med nya infallsvinklar. Den här gången handlade det om klassamhället och Strömstads historiska byggnader. Sedan var det dags att ta båten till Hilmas Alaska, trädgården jag skrivit om men aldrig tidigare besökt.

Att få vara programvärd för utflykten gjorde mig både stolt och lite orolig – det gällde ju att hålla koll på att alla kom med hem. Det var 48 personer, en liten bebis och två hundar med på båten. Väl framme på Nord Långö berättade Helena Lantz om Hilma Svedal, om hennes envishet och skaparlust men också om de krångliga ägarförhållandena. Hon påminde oss om hur nära Alaska varit att rivas och att vården av platsen ännu inte är löst för framtiden. SV har under flera år drivit projekt på Alaska för att stötta bevarandet, men långsiktigt är det inte hållbart att bara lita till ideella krafter och korta projektinsatser.

Himlen över ön var mörk och tung av regnmoln, men inget regn föll under vårt besök. Bilden kunde knappast ha passat bättre – för samtidigt som trädgården stod där i all sin skönhet, vilade framtidens orosmoln över Alaska.