I fyrtio år har Marianne Gustavsson i Gävle lett cirklar i släktforskning. 1986 startade hon sin första cirkel i SV i Gävle och sedan blev hon fast.
— Det min avkoppling! När jag går hemifrån för att leda cirklar kopplar jag av, då är det folkbildning och släktforskning som gäller, berättar Marianne Gustavsson.
Det hela började med att Mariannes mamma ville veta mer om sin pappas släkt. Pappan hade dött när Mariannes mamma var tre månader gammal och familjen hade begränsade kunskaper om den sidan av släkten. Mammans fråga gjorde Marianne nyfiken och hon anmälde sig till en cirkel i släktforskning. Det här var i början av 1980 talet och cirkeln satte igång ett intresse för släktforskning hos Marianne som står sig än idag.
— Jag gick flera cirkelledarutbildningar, bland annat en utbildning som släktforskarförbundet anordnade och i Ramsele gick jag Riksarkivets utbildning i SVAR som de också anordnade. Där jag lärde mig att hantera mikrokort
Till slut fick Studieförbundet Vuxenskolan upp ögonen för Marianne genom Gästriklands genealogiska förening. De kontaktade henne och frågade om hon kunde tänka sig att leda några cirklar i släktforskning – det var 1986.
Vad är det som lockar med släktforskning?
— Det handlar om människorna och inte bara siffror och namn och man får veta mer om hur deras liv har varit genom anteckningar och husförhörslängder.
Idag är ju det mesta digitaliserat, hur gick släktforskning till 1986?
— Först hade man de filmrullar som mormonerna filmat runt 1950-talet. De filmade vårat kyrkoarkiv för att för egen del ta del av det och skänkte samtidigt 35 millimeters rullar till Riksarkivet i Sverige och varje länsbibliotek fick också en rulle. Ville jag ha någonting, från exempelvis Värmland, kunde jag beställa det på biblioteket här och få en filmrulle skickad från Karlstad som jag kunde läsa här.
Rullarna lästes på en genealog som fanns på biblioteken att låna för att använda på plats.
— De här rullarna fick man bara låna i tre till fyra dagar sedan måste de skickas tillbaka så därför köpte jag en egen videolog som jag sen hade med mig till cirklarna, berättar Marianne.
När jag frågar Marianne om det ibland händer att deltagarna får oväntade besked så svarar hon att det händer och att det som kommer fram under släktforskningen är inte alltid av godo.
— Jag minns en kvinna som sent hade fått reda på att hon var adopterad. Då begärde hon in handlingar från Stockholms stadsarkiv och fick läsning om sig själv på 120 sidor. Jag var med och hjälpte henne med det.
— Jag brukar säga till deltagarna att om det kommer fram något speciellt så kan vi ta det vid sidan om. Man behöver inte sitta inför allihop och berätta allt.
40 år som folkbildare ger verkligen respekt, många brukar inte hålla på så länge. Vad är det som får dig att fortsätta?
— Dels personalen på Vuxenskolan här i Gävle, de har alltid varit så trevliga och lyhörda och omhändertagande, jag har trivts jättebra med dem. Dels cirklarna som ger mycket tycker jag. Deltagarna är ivriga att få reda på saker och jag känner att jag kan hjälpa dem.
Tycker du att synen på – och intresset för folkbildningen förändrats sedan 1986?
— Jag vet inte riktigt, intresset har gått i vågor tycker jag. Det har varit år när jag haft tre cirklar eller mer i veckan. När jag arbetade i förskolan, slutade jag halv ett på tisdagar och då var jag bara hem och bytte om och hämtade mina saker, sen åkte jag in till Vuxenskolan och hade en cirkel på eftermiddagen. Sen åt jag något jag haft med mig och fortsatte på kvällen.
När Marianne tänker tillbaka minns hon att åren mellan 1996 och 1999 var intensiva och att intresset för folkbildning i allmänhet blomstrade. Själv hade hon under den perioden minst två cirklar per vecka. Efter några år av minskat intresse var det mellan åren 2007 och 2012 dags för högtryck igen. I dagsläget ser Marianne åter en liten ökning.
De två tydligaste förändringarna som hon kan se efter sina 40 år i folkbildningens tjänst är att kraven på cirkelledarnas kompetens ökat och att cirkelmaterialen är mer genomarbetade, något som inte är negativt utan snarare bidragit till mer professionella cirklar. Det andra är de senaste årens nedskärningar i folkbildningen, men här kan Marianne ändå se att någonting positivt kommit ur det.
— När så mycket av bidragen till studieförbunden är indragna så måste man se till att det finns goda skäl och förutsättningar för att man ska få starta en cirkel och även att en godkänd arbetsplan finns. Och det ger ju högre kvalitet på verksamheten.
Hur känner du som cirkelledare? Vad ger det dig att leda dina cirklar?
— Jag känner mig nöjd och glad när jag har lyckats hjälpa någon deltagare eller att de blivit glada för att de har hittat något eller lärt sig något nytt.
Hur tänker du själv inför framtiden, Har du några planer på att sluta?
Nej, inte just nu i alla fall. Jag är 84 år men känner mig inte som det och peppar peppar, har jag inte varit sjuk, avslutar Marianne Gustavsson.
Faktaruta 1
Namn: Marianne Gustavsson
Bor: Gävle
Familj: Make och två barn
Yrke: Tidigare barnskötare, numera pensionär
Cirkelledare i: Släktforskning i SV sedan 1986
Övrigt: Sedan 1986 har 516 unika personer gått i någon av Mariannes cirklar,
av dem har 170 senare återkommit för att fortsätta sin släktforskning.
Faktaruta 2
En del av Mariannes deltagare har efter avslutad cirkel valt att skriva en bok om sin släkt och i flera fall har hon fått hjälpa till med efterforskningar. En av böckerna handlar om en fiskarhustru i Norrland, en annan valde att skriva en bok om ett torp och människorna som bott där. Senast är en bok om en cirkeldeltagares mors släkt.
Faktaruta 3
Mormonerna inledde under åren 1948 till 1963 en omfattande mikrofilmning av kyrkböcker och andra arkivhandlingar. Inom mormonkyrkan är dopet centralt och man ville erbjuda medlemmar att utföra ställföreträdande dop för att familjer skulle kunna förenas i evigheten.
Genom att filma handlingarna skapade de en stor centraliserad databas i Salt Lake City, USA, vilket gjorde det möjligt för medlemmar över hela världen att forska i sina rötter. I Sverige innebar detta att mormonerna filmade stora mängder dokument vid landsarkiven, och som en del av avtalet fick Riksarkivet diapositiva kopior av filmerna, vilket har gynnat svensk släktforskning.
