Tillbaka

Ibland blir jag faktiskt bara arg!

Riktigt arg. Redan på gymnasiet i början på nittiotalet hörde jag samma tråkiga kommentarer om människor från andra länder och kulturer. De kommer bara hit och tar våra jobb och lever på bidrag. På nittiotalet handlade det om att ”utlänningarna” lever på våra bidrag och köper videoapparater och Mercedesbilar. Just denna diskussion dök upp på en samhällslektion då.

Jag minns också en personalfest på min pojkväns jobb. Jag satt bredvid en av cheferna och av någon anledning hamnade vi på samtalsämnet då också. Jag vägrar att tro att alla ”utlänningar” kommer till Sverige för att leva på våra bidrag. Detta ämne är nog det enda som jag tror jag själv varit orsak till att nästan orsaka bråk på en fest. Jag var kanske en aning envis men chefen blev högröd i ansiktet så arg han var. Tänk att detta kan orsaka så mycket ilska. Det som är viktigt att komma ihåg är att dessa människor jag talar om är vita medelklassmänniskor som nog sällan pratar med en ”utlänning” ens.

Jag väljer att tänka på alla människor som världsmedborgare. Vi har alla en överlevnadsinstinkt. Hade jag befunnit mig i ett land där det var krig eller ekonomiska och sociala förhållanden som gjorde livet svårt, och jag hade möjlighet att få ett bättre liv någon annanstans så hade jag gjort det! Hade inte ni?
Men vad har allt detta med studiecirklar och folkbildning att göra?
Som en del kanske vet så satsar staten pengar på att folkbildningen/studieförbunden ska hjälpa till med svenska och samhällsinformation till de flyktingar som kom i sådana mängder i höstas. Ett uppenbart problem uppstod då vi inte har vana eller ett system anpassat för det hela.
I vår lilla avdelning på Söderslätt beslöts det att hjälpa befintliga volontärer med studiematerial för att underlätta deras arbete. Volontärerna fick helt enkelt bli cirkelledare.
Det är nu vi kommer till Ehab, som detta skulle handla om. En kille på 28 år från Syrien. Han löpte risk att behöva gå ut i det pågående kriget och beslöt sig för att fly. I oktober 2015 hamnade han på ett boende i Svedala kommun. Under hösten och vintern fick han en till två lektioner i veckan av en av våra cirkelledare. Med hennes hjälp och en STOR mängd eget arbete jobbade han med att lära sig svenska. Jag pratade med honom i mars månad och vi kunde ha ett samtal kring vad han tyckte om att gå i studiecirkeln. Vi kunde förstå varandra och jag satt där och blev alldeles fascinerad av att han kunnat lära sig så mycket på så kort tid. Det han lyfte fram om studiecirkeln, som var av stort värde för honom, var att cirkelledaren var väldigt duktig på att lära ut uttal. En annan sak som han satte ännu större värde på var att cirkelledaren i det här fallet hade bjudit hem sin grupp på lite julfirande.

Då vill jag komma till en Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, som säger att bildning är förmågan att läsa världen. Detta kommer till stånd när man kan resa mellan olika världar.
I det här fallet kom bildning till stånd genom en förflyttning från ett flyktingboende till ett ”medelsvennehem”. Broar mellan olika världar byggdes. För det är i mötet med varandra som vår förmåga att läsa världen bildas.

Jag pratade med Ehab igen, nu i juni månad. Han har flyttat. Efter att ha skickat ut 100 förfrågningar om praktikplats fick han napp på ett företag i just Linköping. Ehab råkar ha en ingenjörsexamen och har kunskaper som företag i Sverige har stor nytta av.

Det jag vill komma till är att vi alla, en var, kan göra något. För vi är alla världsmedborgare och medmänniskor. Det kanske är så att vi kan bjuda till lite och hjälpa till att bryta utanförskap genom att ha modet att bryta vårt innanförskap. Vi kan göra något i våra olika roller som privat person eller i vår profession.
Ett av många olika sätt kan vara att delta i folkbildningens verksamhet i form av cirkelledare eller deltagare i olika studiecirklar!

Fotnot: Ehab väntar fortfarande på besked från Migrationsverket om han får stanna eller ej.
Text: Malin Josefsson

Uppdaterad 2017-07-14