Studieförbunden: Transparens är viktigt

Studieförbunden fyller en viktig roll i det svenska civilsamhället. Debatten om folkbildningens villkor berör många. Den här veckan har NU samtalat med några engagerade företrädare för folkbildningens organisationer och med Liberalernas Christer Nylander om reaktionerna på förra veckans artikel.

Denna artikel återges ur tidningen NU nr 39

Det finns helt klart en insikt om problemens allvarlighet. Men också komplexiteten i att kunna hitta lösningar som låter sig förnas med verksamhetens grund, folkbildningens frihet.

En bidragande faktor till komplexiteten kan vara att det rör sig om två i grunden olika problem. Ett problem är fusk med hur medel används. Här finns alltifrån det lilla, att ”avrunda” antalet deltagare uppåt till det omfattande och systematiska fusket som i fallet på Järvafältet där åtta av tio studieförbund drabbades.

Det andra benet i dilemmat är frågan om pengarna – oavsett om de används korrekt eller inte – går till att stödja anti-demokratisk verksamhet.

Till viss del överlappar problemen, men till stor del är de också av olika natur och kräver olika typer av lösningar.

Maria Graner är generalsekreterare för Folkbildningsrådet, den ideella organisation som fördelar de statliga folkbildningsmedlen mellan organisationerna inom området.  

– Om vi tar frågan om demokratisk inriktning, ifall verksamheten bidrar till demokratin eller rent av är farlig för den, så är det en ganska ny fråga, säger hon.

– Tidigare har det förstås också uppstått odemokratiska krafter som skaffat sig en plattform. Men då har studieförbunden varit snabba att stänga ned möjligheten. Att ta avstånd från den personen, eller slänga ut en medlemsorganisation, eller vad det nu har handlat om. 

Folkbildningsrådets system för att fördela bidrag har inte varit anpassat för att hantera den sorts ifrågasättanden som funnits i fallet med Ibn Rushd, menar Graner.

– Det vi har hanterat har mest handlat om felaktigt inrapporterad verksamhet eller fusk med lokaler, säger hon.

– Det här har varit en resa för oss också. Och den är ingalunda färdig. Diskussionen om ett statligt ”demokrativillkor” är jätteviktig.

– Säkerhetspolisen lyfte i sitt remissvar till den utredningen behovet av ett stöd till bidragsgivande myndigheter och organisationer, just när det gäller risken för våldsbejakande rörelser och liknande.

– Folkbildningsrådet eller en bidragsgivande myndighet har inte förutsättningar att göra en så skarp bedömning när det gäller kriminell verksamhet, framhåller Maria Graner.

I dagsläget finns en stor kunskapslucka. Polisen och säkerhetspolisen arbetar med frågor som berör vilket hot dessa rörelser och deras medlemmar utgör. Men av uppenbara skäl kan de inte alltid dela med sig av all information.

Och även om de kunde det, är det inte säkert att lagen medger att sådana faktorer vägs in i beslut som rör till exempel bidragsgivning.

Myndighetsbeslut ska vara välgrundade och baserade på sakliga skäl. Hur ska information om enskilda – om det är det det handlar om – vägas mot föreningens kollektiva intressen? Hur ska förhållanden som kanske till sin natur är vaga, människors eller organisationers kopplingar till varandra och till rörelser i andra länder, kunna beläggas och leda till beslut?

Idag finns ingen ”infrastruktur” för detta. Ingen praxis är etablerad och vare sig lagar eller rutiner har skapats utifrån förutsättningen att detta är ett problem som måste hanteras inom verksamheten.

Det är här ”demokrativillkoret” kommer in. Demokrativillkorsutredningen (SOU 2019:35) lämnade sitt betänkande i juni 2019. Trots att det gått mer än ett år sedan dess, har debatten kring förslaget varit ganska skral.

Den motsvarar i varje fall inte intresset för den debatt som nu finns kring misstänkta antidemokratiska ageranden inom Ibn Rushd möter.

I en bilaga till utredningen fanns också en särskild ”vägledning för handläggare”. Så delar av den nödvändiga infrastrukturen börjar komma på plats.

Här finns råd och tydliga exempel på vad som kan utgöra problematiska handlingar från civilsamhällesorganisationernas sida – uttalanden som går stick i stäv med demokratiska principer eller mänskliga rättigheter, stöd till andra, icke-demokratiska rörelser, föreningsmedlemmar som begår våldshandlingar för att nämna några saker som tas upp. I det avslutande kapitlet beskrivs också vilka konsekvenser sådana beteenden bör kunna få för beslut om stöd och bidrag.

I själva utredningen är listan över författningsförslag lång. Många av dem handlar just om problemet med informationsutbyte mellan myndigheter och organisationer. När en myndighet besitter uppgifter som behövs för att till exempel kunna knyta en organisation till våldbejakande läror eller politiska inriktningar.

I huvudsak var också Folkbildningsrådet positivt till utredningens förslag, men betonade i sitt remissvar att den måste tillämpas på rätt sätt. Studieförbund i samverkan, en intresseorganisation för studieförbunden, var dock avvisande och ville avslå utredningens förslag.

– Om vägledningen användes mer tror jag vi hade kommit en bra bit på vägen utan att förlora kraft i ett fritt civilsamhälle, säger Christer Nylander.

– Fusk med skattepengar ska bekämpas, framhåller han vidare, men man ska alltid försöka undvika att de som fuskar med bidrag får förstöra för alla andra.

– På samma sätt ska man inte låta de som försöka använda folkbildningspengar till att sprida extrema tankar få förstöra för alla de runt om i landet som går i cirkel för att lära sig franska, knyppla, hur internet fungerar, diskutera böcker etc.

– Det är så lätt hänt att vi politiker tar till med stora släggan för att visa oss handlingskraftiga och då glömmer att våra åtgärder också drabbar den stora majoriteten som sköter sig. Just när det gäller folkbildning är det särskilt olyckligt eftersom den ju är motkraften mot det man vill bekämpa. Vi behöver mer folkbildning och ett starkare civilsamhälle för att klara möta våldsbejakande och antidemokratiska krafter.

Även Maria Graner är skeptisk till detta ensidiga avståndstagande.

– Det finns en del i debatten där man pekar på att det i vissa miljöer finns en så stor risk för antidemokratiska rörelser eller våldsbejakande extremism att man kanske ska undvika att röra sig där överhuvudtaget.

– Det ser inte vi att vi har mandat att göra, säger hon.

Folkbildningsrådet måste agera utifrån fakta. Erik Amnås granskning, När tilliten prövas, var ett försök att göra den bedömningen utifrån fakta framhåller hon.

– Hur långt sträcker sig ansvaret för studieförbund och folkhögskolor? Har organisationerna ett ansvar att veta vem de anlitar som föreläsare till exempel? Ja, absolut, tycker jag.

– Och de har i allra högsta grad också ett ansvar för vilka deras samarbetspartner är. Men utanför det då? Det är ju inte riktigt prövat ännu, menar hon.

Men det är en ofrånkomlig konflikt mellan frihet å ena sidan och behovet av kontroll å andra sidan, menar Christer Nylander.

– Jag tycker att det är en viktig poäng beslut om stöd som går till det fria och frivilliga föreningslivet tas på armlängds avstånd från politiker. Det ställer naturligtvis också krav på sektorn. Man måste både se till så att det är svårt att fuska och att det finns transparens, uppföljning och kontroll.

– Sen måste man nog vara ärlig att säga att det finns problem med en sådan modell. Till exempel att bidrag ibland ges till aktiviteter som man inte vill ska få stöd i ett demokratiskt land.

– Å andra sidan kan man nog inte förhindra det på något annat sätt heller. Det finns alltid de som försöker utnyttja system för att fuska och det finns alltid de som försöker utnyttja system för att främja sina egna politiska syften.

Och det är ibland svårt att skilja mellan vad som är befrämjande för demokratin och vad som kan hota den.

– Ibland är ju en föreläsning av en extremist ett sätt för demokrater att bli bättre på att bemöta extrema tankar, ibland är det propaganda. Vid en del tillfällen kan det säkert vara båda sakerna på en och samma gång, säger Christer Nylander.

Mycket hänger på hur nära samverkan sker, framhåller Maria Graner. Det måste inte handla om efterhandskontroll. Mycket kan vara vunnet redan genom att studieförbunden bli mer aktiva i sina samarrangemang.

– Riskerna i verksamheten finns när man har alltför litet – vi kallar det för ’anordnarskap’ – att man håller för lite i verksamheten, säger hon.

– Det var det som hände på Järva, att man samverkade med föreningar som var den verkliga anordnaren av verksamheten.

– Om du ordnar egen verksamhet, i egna lokaler och med egna anställda så minskar riskerna jättemycket.

Att helt överge samarrangemang är dock inte helt realistiskt, säger hon.

– Studieförbunden har en enorm roll i samarbetet med andra föreningar i civilsamhället. Men man kan ändå skärpa synen och komma närmare verksamheten. Då har man mer insyn och bättre kontroll.

Johan Fyrberg är förbundschef för Studieförbundet Vuxenskolan. Även han tror på ökad transparens som ett viktigt medel för att stävja fusk och antidemokratiska inslag.

– Det här är en fråga som verkligen går på djupet i hela folkbildningens existens, säger han.

– Det handlar om vår frihet och vår roll i det demokratiska samhället.

– Hur har då Studieförbundet Vuxenskolan påverkats? Jo, vi har tydligt behövt samlas inom vårt förbund.

Tillsammans med ABF är det Vuxenskolan som har avdelningar och kontor på flest platser i landet, många enskilda enheter. Och därför kanske förbundet, som en stor organisation, kan vara särskilt utsatt för att locka till sig människor med avsikter som egentligen inte är förenliga med SV:s mål och syften.

För att motverka detta har man samlat förtroendevalda och chefer till särskilda möten, berättar Fyrberg.

– Vi har samlats vid två tillfällen för att gemensamt diskutera hur vi ska hantera sådana här situationer, säger han.

– Vi är trygga i självförvaltningsmodellen. Vi har en förmåga att leva upp till samhällets krav på oss, att bedriva en högkvalitativ verksamhet.

Det vore en ren villfarelse att påstå att folkbildningen bedrivs helt utan kontroll, framhåller Fyrberg.

– Det här har utvecklats under decennier. Varje enskild verksamhet, varje enskild studietimme sker under kontroll. Det är en styrka i systemet.

– Men vi är ödmjuka och inser att fel kan uppstå, lägger han till.

– När fel uppstår, så måste de rättas till omedelbart. Och vi förväntar oss att andra studieförbund gör likadant.

– Vi är hela tiden aktiva med att vilja utveckla systemet så att det blir så ändamålsenligt som möjligt.  

– Vår verksamhet och alla studieförbunds verksamhet handlar ytterst om en idé om vad folkbildningen är, säger Johan Fyrberg.

– Vi är ju ideella organisationer. Vi har utvecklade värdegrunder.

– Folkrörelserna har växt fram under ungefär 150 år. Vi har organiserat oss kring dessa idéer. Att granska varje möte… Som jag var inne på, å ena sidan är det en kontroll, men att ha en utomstånde granskning – det tror jag inte är möjligt.

– Men hur ska man då säkerställa demokrativillkoret? Då tror jag det handlar om transparens, säger Fyrberg.

– Vi samverkar ju med föreningar vid tiotusentals tillfällen varje år. Och kontrollera varje enskilt arrangemang där är inte heller möjligt.

– Men studieförbund kan vara transparenta med vem de samverkar med, om vad och även var. Och det skulle man kunna ange för varje enskilt tillfälle, säger han.

– Det skulle lyfta föreningslivet också. Men utifrån ett omvärlds- och demokratiperspektiv skulle det kunna bidra till överbrygga osäkerheten om vem och vilka olika studieförbund samverkar med.

Maria Graner är generalsekreterare för Folkbildningsrådet, den ideella organisation som bland annat förmedlar statsstöd till studieförbunden.

Christer Nylander är riksdagsledamot och andre vice ordförande för Liberalerna. Han är också ordförande för riksdagens kulturutskott.

Johan Fyrberg tillträdde som förbundschef för Studieförbundet Vuxenskolan i mars 2020.

TEXT ULF SCHYLDT

FOTO: Johan & Christers bilder OLA HEDIN Maria Graners bild Folkbildningsrådet.