Jag kom inte hit för att leka
- Gör man inte läxan i Syrien straffas man av lärarna. Så är det inte här. Här i Sverige gör lärarna så att eleverna tycker om att lära sig, säger Hosni Amer som är 18 år och går på det individuella programmet på gymnasiet i Trelleborg.
Hosni fyller 19 om några månader. I oktober 2013 kom han till Sverige. Kvar i Syrien fanns hans pappa, mamma och syskon.
- Vi hade det bra innan det blev krig, min familj drev företag och jobbade med bilar. Det fanns nästan inga fattiga där vi bodde. Men när det blev krig förändrades allt.
Resan till Sverige gick via Egypten, Italien, Tyskland och Danmark. Den innebar bland annat 8 dagar på båt tillsammans med ungefär 180 andra personer.
- Båten var inte så stor. Vi fick knappt plats. Jag åt bara en enda macka på de där åtta dagarna. Väskan med min mat hade fallit i havet.
Hosni sov dåligt på båten, bara någon timme här och där. När båten kom till Italien mötte Röda Korset och polisen upp i hamnen.
- Det var kväll när vi kom fram. Jag fick duscha, byta kläder och sen fyllde jag i alla papper.
Klockan 2 på natten somnade Hosni.
- När jag vaknade var kl 6 och det kändes som om jag sovit i två år.
Sverige var målet för Hosnis resa men till en början blev han kvar i Italien.
Det blev flera bilresor med smugglare innan Hosni kom fram till Malmö. Då hade det gått två veckor sen han lämnade Syrien.
- När jag kom till Centralen i Malmö var pengarna slut. Kläderna jag hade på mig var allt jag hade. Jag gick till taxibilarna utanför Centralen och träffade en chaufför som kunde arabiska. Han hjälpte mig, han körde mig till Migrationsverket.
Hosni kom till ett boende med andra ungdomar.
- Jag hade klarat mig och hoppades kunna få hit min familj på några veckor eftersom jag var under 18 år. Personalen på boendet hjälpte mig. Men det tog lång tid.
Ett år senare kom det efterlängtade beskedet.
- Samma dag som jag fyllde 18 fick vi beslutet. Min mamma och mina småsyskon skulle få komma till Sverige. Min storebror som var över 18 fick inte komma då, men han är här nu.
I dag bor Hosni tillsammans med sin mamma, småsyskon och storebror i en lägenhet i Trelleborg. Pappan saknas.
- Min pappa försvann i januari 2014. Jag tror att han har gått bort.
Morbroderns fru kom till Trelleborg för några månader sen.
- Hon hade med sig mina gymnasiebetyg från Syrien, det var bra eftersom jag vill plugga vidare.
Hosni går i skolan och hjälper också sin familj med språket.
- Jag är social, jag skäms inte, jag vågar prata med alla. Dag för dag blir jag vän med många.
Kompisar och språket är viktiga pusselbitar.
- Genom kompisar som är araber och födda här har jag skaffat mig många kompisar som kan svenska.
Framtiden innebär mer studier, företag och bilar.
- Universitet är det som gäller. En del kompisar är chockade över att jag vill plugga så mycket. Men du vet, jag kom inte hit för att leka. Jag kom hit för att rädda min familj. Nu vill jag jobba med det som vi jobbade med i Syrien. Jag vill ha ett eget företag.
--
Det här är ett utdrag ur boken "Kallt men snällt. 16 berättelser om Sverige och vägen hit". Mer info om
Foto: Mikael Roos