Tillbaka

Viktigt att förmedla hopp

  • Moa Backe Åstot
    Bor: I Jokkmokk
    Familj: Sambo och sin ursprungsfamilj
    Jobbar: Arbetar just nu mest med att skriva på en ny bok och åka runt och prata om sin debutbok.
    Intresse: Skapa på olika sätt. Förutom skrivandet gillar hon att teckna och pyssla.
    Aktuell: Tilldelades SV:s författarpris 2021 för boken ”Himlabrand” (Rabén & Sjögren)


På kort tid har hon gått från springvikarie till skrivare. Den senaste tiden har fyllts av resor och författarbesök för debutanten Moa Backe Åstot. I slutet av förra året fick hon även motta Studieförbundet Vuxenskolans författarpris. Mötet med läsarna har gett mersmak.

Vi befinner oss i ett bibliotek i Fittja. Publiken är i blandade åldrar. Tre av dem ber att få läsa upp ett stycke från sin favoritsida, där det hade bränt till för dem personligen, under tiden som de har läst Moa Backe Åstots ungdomsbok ”Himlabrand”. En av scenerna är när huvudpersonen Ánndaris, som kallas Ánte, springer efter sin gudfar. Han vill bara säga att han också upplevt kärleken – som ung man.

– Det var något nytt och så roligt att få höra någon annans tolkning av det som jag skrivit. Det var så berörande för just den delen har jag aldrig läst högt när jag varit ute med boken. Jag hoppas att boken kan ge en känsla av att det går att få vara sig själv och älska den man vill. Man behöver inte vara på ett visst sätt eller stämma överens med en stereotyp. Där är det viktigt att förmedla ett hopp, att man inte är helt ensam om sina tankar, säger Moa Backe Åstot och tillägger att hon är nöjd om det som hon skrivit bara hjälper en enda person.

Just nu befinner hon sig i Stockholm för att ta emot SV:s litteraturpris och för att besöka ytterligare ett pristillfälle där hon är nominerad. Hon är uppvuxen i Malmberget och bor med sin sambo i Jokkmokk. För inte så längesedan vikarierade hon på olika förskolor och fritids i kommunen. Under tiden gick hon en författarkurs på distans på Jakobsbergs folkhögskola. Den var helt avgörande för att hennes bok skulle blir klar. Och nu är hon författare på riktigt. Med en bok i handen och ytterligare en ungdomsbok på gång. Båda handlar om unga människor och identitet – samisk identitet. Och om hur det är att förhålla sig till samisk kultur.

”Jag själv fick inte med mig det samiska språket när jag var barn.

I dag har jag tagit tillbaka det.”

– Huvudpersonens berättelse är inte min berättelse, men Ánte funderar på sin identitet som same, på samma sätt som jag och många andra unga samer har gjort och gör, förklarar Moa Backe Åstot.

Resonemanget går delvis ut på att inte tappa samiska traditioner. Men att ändå kunna utvecklas i den kontext som dagens unga lever i. Det handlar om allt från stora saker som rätten till mark och inte minst sanningskommissionen, där Svenska kyrkan nyligen har bett om ursäkt för bland annat nomadskolorna som samer tvingades in i.

Men framför allt handlar det om språket.

– Jag själv fick inte med mig det samiska språket när jag var barn. Till exempel lärde sig inte min mamma samiska på grund av att hennes föräldrar valde att tala svenska med henne. Därför tappade jag, liksom många andra, språket. I dag har jag tagit tillbaka det. Det har funnits runtom mig som en språkmelodi, så det gick bra. Om jag får barn vill jag att de ska ha samiska som sitt förstaspråk, poängterar Moa Backe Åstot, som menar att det är starkt kopplat till att ha rätt att få vara den man är eller vill vara.

Det är ett ämne som på sätt och vis återfinns i hennes bok, fast då i form av homosexualitet och kärlek. Det handlar lite om att våga gå utanför den box som man har hamnat i. Som att vara kär i någon av samma kön som en själv. Något som hon gestaltar i sin bok: ”Eriks hand snuddade vid Ánte. Han öppnade inte ögonen. Ville inte öppna dem nu.”

– Tyvärr finns det en bild av att det inte är okej. Men det tror jag hänger ihop med en större bild av att det kommer någon utifrån som försöker bestämma hur en same ska vara och hur en same ska se ut. Sedan finns det en rädsla inom folket för att bli utsatt ännu mer, som förstärker det hela. Därför blir det ännu viktigare att hålla ihop, menar Moa Backe Åstot.

Machokultur eller inte. Bland renskötare finns en klar mansdominans.

Även om det idag finns många tjejer och kvinnor som är aktiva i renskötseln, enligt Moa Backe Åstot. Renskötsel är inte huvudnäringen i hennes egen familj, men de äger renar och hon är med vid renskiljningen. Det förstår förmodligen läsaren av ”Himlabrand”, eftersom scenerna är så varsamt och vackert beskrivna med vinterfräsch doft och ljudbild av en renhjord med knäppande klövar som närmar sig kärnan, som den mindre hagen kallas.

– Man brukar bli ganska stel i fingrarna av dragandet och få lite blåmärken efteråt, säger Moa Backe Åstot och ler vid minnet.

Miljöbeskrivningarna i boken är finstämda och himlens färger får dramatisera en del känslor. Men ordet himlabrand har hon kokat ihop själv. För att göra en lång historia kort, så kommer det från en gammal samisk sägen om stjärnbilder. Där en stor älg finns med och där olika jägare är ute efter att skjuta älgen.

– Samerna hade ett eget sätt att se på stjärnbilderna. Där finns en berättelse om polstjärnan som riskerar att träffas och sätta hela himlen i brand. Så att himlen faller ned på jorden som går under, förklarar Moa Backe Åstot.

Liknande berättelser om himlen och naturen finns också hos andra ursprungsfolk. Liksom en levande och muntlig berättartradition.

– Jag gillade att läsa alla möjliga böcker redan som liten och sedan har jag fortsatt hela livet. Jag tror det var min kärlek till läsningen, redan som barn, som gjorde att jag senare ville skriva själv, funderar Moa Backe Åstot som började skriva dagbok redan i sjuårsåldern och har fortsatt med det.

Fast böcker har hon gjort redan innan hon kunde skriva. Då tecknade hon berättelser som hennes mamma häftade ihop. De kunde exempelvis handla om giraffer, där den ena inte hade prickar och kände sig utanför och ensam. Ungefär samma tema och huvudkonflikt som i de manus som hon har skrivit som vuxen.

– Jag vill fortsätta skriva den typen av berättelser för att andra ska kunna spegla sig i det som de läser. På samma sätt som jag har gjort med litteraturen. Den har varit tätt sammankopplad med mitt skrivande.

Hon vet inte riktigt vad det ska bli för text när hon börjar skriva, utan låter berättelsen lite lustfullt ta henne i handen, en bit på vägen. Längre in i projektet brukar berättelsen utkristallisera sig mer.

Så var det när huvudkaraktären Ánte i ”Himlabrand” kom in i hennes liv. Han är en blandning av känslor och iakttagelser i närmiljön. Boken kunde lika väl handlat om två tjejer som blivit kära i varandra, men nu handlar den om två killar som är samer som blir kära i varandra. Två minoriteter.

– När boken kom ut var jag lite nervös hur den skulle tas emot av samer och vad folk skulle säga och tycka, tillstår Moa Backe Åstot, som känner sig glad över alla positiva kommentarer.

Nu står fler berättelser på kö. De kommer att handla om unga och identitet, blandat med miljöbeskrivningar, eftersom naturen är viktig för många samer.

– Jag tror att man inom det samiska har en stor respekt för naturen. Man kan göra sin röst hörd på olika sätt, och jag vill göra det genom litteraturen, säger Moa Backe Åstot bestämt.

Aktivism finns inte på hennes agenda i nuläget. Hon vill fokusera på andra sätt att framföra samers rättigheter – som språk och natur. Och kanske upprättelse. Eftersom det symboliserar hennes och andras ursprung.

Text: Agneta Slonawski
Foto: Carl-Johan Utsi

Utdrag ”Himlabrand” av Moa Backe Åstot

”Innan han hann läsa mer satte han tummen mot telefonens låsknapp. Skärmen blev genast svart, klippte av orden som hade hakat fast i honom. Men de satt kvar ändå. De satt kvar i hela kroppen.

Finns det homosexuella renskötare? ”

”För första gången skapade han ett konto på forumet. Hittade på ett användarnamn som inte betydde något, ett namn som ingen skulle komma ihåg. Det spelade ingen roll – han ville aldrig logga in där igen.

Orden kom som ett skott genom skärmen när han skrollade neråt. Han duckade för varenda ett. Klickade på svara.

Vi finns, skrev han. Och vi lever.”