Tillbaka

Det måste alltid finnas en bra historia

Att skriva lättläst betyder inte att man förenklar en berättelse. Åsa Storck skriver från grunden och har nu fått Studieförbundet Vuxenskolans nyinstiftade pris för årets bästa lättlästa bok. Priset får hon för boken ”Kramar och brev” men hon har skrivit över 60 böcker under 30 år, samtliga för barn eller vuxna som behöver lättlästa böcker.

För 30 år sedan gick bibliotekarien Åsa Storck och funderade över bristen på bra berättelser som var lätta att läsa. Det enkla svaret då var att en lättläst bok var en barnbok. Men det fanns, och finns fortfarande, många aspekter på lättläst, inte minst handlar det om vem som ska läsa boken. ”Kramar och brev” (Vilja förlag), den bok som Åsa Storck har fått Studieförbundet Vuxenskolans lättlästpris för, vänder sig framför allt till vuxna med intellektuell funktionsvariation. Men en lättläst bok kan även vända sig till barn, till personer som lär sig ett nytt språk och till personer med dyslexi.

– Man får anpassa sig. En del av mina böcker är barnböcker, helt klart, medan andra vänder sig till ungdomar och vuxna, säger Åsa Storck.

Åsa vill skriva boken från grunden, inte ta en annan berättelse och förenkla språket. Hon sitter inte och räknar så kallade lix-tal, alltså hur långa meningarna är. Tillrättalagda pedagogiska böcker är inte heller hennes stil.

– Det måste alltid finnas en bra historia. Det är den jag utgår ifrån.

Och bra historier har det blivit några stycken vid det här laget, 67 eller 68, Åsa är inte säker själv. Den allra första var ”Lovisa vill bli dirigent”. Böckerna om Lovisa antogs direkt av bokförlaget Almqvist & Wiksell och i en tidigare intervju har Åsa sagt att de byggde mycket på hennes egna minnen från barndomen. När Impuls träffar henne på biblioteket i Huskvarna, där hon tidigare har arbetat, håller hon motvilligt med.

– Jo, det är kanske jag till viss del. Jag spelade fiol och jag var rädd för sprutor. Men nu tycker jag inte längre att de böckerna är så fantastiska.

Efter fyra Lovisa-böcker började Åsa Storck att skriva historiska romaner för unga. Rymlingen (1996) och Stormen handlar om Sverige på medeltiden och är romaner med en 13-årig pojke som huvudkaraktär, men de är spännande att läsa även för en vuxen som vill ha en lättläst bok.

– Börja läsa-böckerna om Lovisa kom i rätt tid och det var ju roligt att inte bli refuserad när jag var debutant. Men det har jag blivit senare, säger Åsa Storck med ett leende.

Storck Kramar och brev omslag web.jpg Åsa Storck har en rad lättlästa titlar i bagaget. När hon nu får SV:s nyinstiftade pris för årets bästa lättlästa bok är det för ”Kramar och brev” (Vilja förlag).

Förlagens intresse för historiska romaner svalnade mot slutet av 1990-talet så de böcker Åsa tyckte var roligast att skriva togs inte emot med entusiasm. Men för några år sedan vände det. Då var det förlaget Hegas som hörde av sig och undrade om inte Åsa kunde skriva en serie historiska romaner i lättläst form. Den första, ”Vide i Lund”, kom 2018 och den utspelar sig under en period när Lunds domkyrka byggdes. Det finns mycket fakta i boken, men den är ändå spännande. Serien heter ”På plats i tiden” och alla böckerna har ett viktigt gemensamt tema.

– Allt är sant. Allt skulle kunna ha hänt, säger Åsa Storck.

Naturligtvis betyder det inte att händelserna har utspelat sig precis som i boken, men de hade mycket väl kunnat göra det. För att inte gå på någon mina granskas böckerna av historieprofessor Hans Albin Larsson vid Lunds universitet.

Har du inte fått någon reaktion på att något inte stämmer med den riktiga historien?

– Nej, faktiskt inte, säger hon men ändrar sig lite.

– Det var visst någon som hörde av sig om en detalj om Indien i boken ”Sana och Taj Mahal” men det var ingen stor sak.

Processen från idé till färdigt manus ser lite olika ut för Åsa Storck beroende på vilken typ av bok hon arbetar med. Simon-böckerna, där prisvinnaren ”Kramar och brev” är den första i serien, utgår från en idé. Simon är drygt 20 år men har en intellektuell funktionsvariation som gör att han alltid är lite efter sin lillebror. Hur detta känns och vad man kanske skulle kunna göra åt det ville Åsa skildra.

Med de historiska böckerna är det mycket arbete som ska till innan hon kan börja berätta själva historien. Åsa får förslag på olika teman från förlaget och väljer något som hon känner för. Sedan är det dags att göra research vilket kan ta en hel del tid om det handlar om att till exempel skildra medeltiden.

– Jag gör en väldigt slarvig synopsis. Jag vet inte ens om det är värt att kalla det synopsis. Men jag försöker bestämma ungefär hur många kapitel det ska vara och handlingen i stort. Sedan läser jag in mig på tiden och platsen. Den bok som jag håller på med nu utspelar sig i Florens på 1200-talet. Fanns det till exempel spagetti då? Sådana frågor söker jag svar på. Innan jag börjar skriva måste jag också välja namn på huvudkaraktärerna. Vad hette en svensk pojke på medeltiden, eller en flicka i Florens på 1200-talet?

Det kan bli många fakta att hålla reda på men det mesta lagrar hon i huvudet. Trots det är det sällsynt att faktagranskaren kommer med några invändningar.

När själva skrivandet sätter igång vill Åsa Storck komma i rätt stämning. Hur känns det att vandra på Florens gator en kväll med facklorna fladdrande på husväggarna och vara på väg till en fest? Den skrivperiod som börjar nu beskriver Åsa som ganska tät men hon klarar inte av att skriva för länge i taget. En timme skriva, en timme göra något annat, då fungerar det bäst. Och för det mesta blir det lördagar och söndagar som får släppa till tid. För trots att hon lämnat ifrån sig nära 70 bokmanus på 30 år arbetar hon fortfarande heltid som bibliotekarie, numera som bibliotekschef i Vaggeryd. För det mesta arbetar hon också med två böcker samtidigt.

– Om jag lade av med jobbet och bara ägnade mig åt att skriva skulle det bli mycket större press. Det är jag lite rädd för. Jag vill inte lägga alla ägg i samma korg vilket kanske är lite fegt.

Fast för fyra år sedan var det nära att hon gjorde det, fast tvärtom.

– Jo, jag tänkte sluta skriva då men så fick jag Emilpriset och då kunde jag ju inte bara lägga av.

Emilpriset är ett pris som instiftats av Smålands Akademi för barnkulturella insatser i Astrid Lindgrens anda.

Helst skulle hon vilja skriva helt i sin egen takt, utan några krav på deadlines eller andra prestationer. Det rimmar dock inte helt med den historiska serien ”På plats i tiden” där förlaget beställer böcker av henne. Å andra sidan är det väldigt roligt att skriva dem.

imagetj9fk.png

Åsa Storcks böcker finns naturligtvis att köpa i bokhandeln, men det är framför allt i skolor och på bibliotek som de lånas flitigt.

När Impuls frågar om hon aldrig har känt sig lockad att skriva en vanlig vuxenbok, alltså inte en lättläst, ser det för ett ögonblick ut som om hon tänkte bli arg.

– Det är inte första gången jag får frågan. Ibland får man intrycket av att det inte är lika fint att skriva för barn, eller skriva lättläst för den delen. Man skriver inte på riktigt förrän man skrivit en vuxenbok.

Det verkar i och för sig lite svårt att tycka att Åsa Storck inte skriver ”på riktigt” med tanke på hennes omfattande produktion, hennes popularitet på biblioteken och på priserna som hon har belönats med. Men det ligger kanske något i tanken, Svenska akademien har exempelvis aldrig tilldelat en barnboksförfattare nobelpriset i litteratur.

Men när irritationen gått över och tanken att barnböcker inte skulle vara ”på riktigt” lagt sig, erkänner Åsa Storck ändå att hon haft en idé om en vuxenbok som dock ännu inte har blivit av. Inte så konstigt kanske med tanke på vad hon ändå hinner med.

Här kommer Studieförbundet Vuxenskolans nyinstiftade pris för årets bästa lättlästa bok in. Åsa Storck är den första mottagaren och bara att priset instiftats ser hon som ett erkännande av lättlästa böcker. Att just hon tilldelats det första priset är naturligtvis extra roligt.

Någon gång i framtiden är hon också sugen på att skriva fantasy och om det blir av så kan det mycket väl bli i lättläst form.

– Jag gillar den genren väldigt mycket, men jag har helt enkelt inte vågat.

Det där med att våga är hon annars specialist på. För även om hennes böcker handlar om olika saker och har olika målgrupper finns det en röd tråd som går igen i nästa alla böckerna.

– De handlar ofta om utanförskap och mod, säger Åsa Storck. Om någon som vågar göra det som inte förväntas av honom eller henne, och gärna få revansch för något.

Vem vet, kanske Åsa Storck också vågar ge sig på en fantasybok så småningom?

Text & foto: Jan Fröman

 

Fakta

Åsa Storck

Född: 2 mars 1964 i
Västerås.

Bor: Jönköping.

Yrke: Författare och bibliotekarie. Bibliotekschef i Vaggeryds kommun.

Antal böcker: 67 (eller är det 68?).

Aktuell: Mottagare av Studieförbundet Vuxenskolans nyinstiftade pris för årets bästa lättlästa bok ”Kramar och brev”.

 

Lättlästjuryn

Impuls frågade lättlästjuryns ordförande Per Lodenius hur den gjorde urvalet bland de nominerade.

– Vi tog hjälp av bibliotekarier som kan mycket om lättläst och av alla de nominerade plockade de ut sex kandidater till oss i juryn.

Hur resonerade ni kring valet av vinnare?

– Det handlar om hur möter man en publik med en lättläst text som samtidigt ger en litterär läsupplevelse. Åsa Storck lyckas med bara några få ord skapa en spännande berättelse med ett driv och som man sugs in i.

Hur viktigt tror du att det här priset är för genren när det gäller utbud och tillgänglighet?

– Jag är övertygad om att priset kommer att bredda den lättlästa genren och också ge den en högre status. Lättläst ses inte alltid i alla kretsar som riktig litteratur utan man ser det mer som lärobokslitteratur.

– Det är viktigt att även de som har behov av att läsa lättläst text ska kunna hitta skönlitterär litteratur.

Vad kan man göra för att öka kunskapen om lättläst litteratur?

– Att SV fortsätter att ge ut priset. Det är en god folkbildningsinsats och det största som har gjorts för att sprida kunskapen om lättläst. Det här priset visar, inte minst när man ser på de nominerade, att det finns en otroligt litterär bredd och det kan stärka Åsa och alla andra författare som väljer att skriva lättläst.