Hanna Gerdes krönika

Måste bli mer än läpparnas bekännelse
Adam. Det var nog han som öppnade mina ögon.  Vi skulle äta middag på studenthemmet i Warszawa. Jag hade tagit med sallad. Adam hade lovat att ta med något att dricka. Men han glömde. När jag uppmanade honom att hämta dricka möttes jag av starka reaktioner från våra övriga vänner.  ”Men Hanna, hur kan du! Nog borde du allt hämta drickan själv. Adam sitter ju i rullstol” Jag minns hur jag kastades mellan dåligt samvete över att ha gjort något fel och min intuition som sa det motsatta. Det var ju trots allt Adam som hade glömt drickan. För mig var Adam inte sin funktionsnedsättning.

Det året umgicks jag och Adam mycket och jag fick se världen genom hans ögon. Hur hans fria rörlighet begränsades av otillgänglig kollektivtrafik. Hur hans rätt till kultur inskränktes av biosalonger med evighetslånga trappor. Hur han inte kunde välja studiekurser utifrån intresse utan tvingades utgå från lokal. På dagarna studerade jag innebörden av juridiska rättigheter för att på min fritid sedan se dem förvägras honom i praktiken.

Det finns särskilt en sak som jag aldrig glömmer. En kväll ute träffade Adam en tjej som han var intresserad av. Han frågade henne om han fick bjuda på något att dricka och hon svarade: ”Nej, inte ska du. Jag hämtar åt dig.” Sedan klappade hon honom på huvudet. Den kvällen såg jag honom för första gången gråta. Han sa:  ”Jag klarar allt det där andra. Hur mina rättigheter begränsas. Men det här? Att hon inte ser mig som en man. En människa.”

Jag skulle vilja tänka att detta var länge sedan och att mycket har ändrats. I år har det gått 15 år sedan vi segerrusigt firade att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs. Under mina 20 års arbete med mänskliga rättigheter har vi ständigt fört samtal om hur vi står inför ett paradigmskifte i perspektiv. Ändå har vi i praktisk handling fortfarande svårt att ta in att funktionshinder är en följd av brister i samhället.

Idag är globala politiska åtaganden som Agenda 2030 på allas läppar med löften om att ingen ska lämnas utanför. Men hur säkerställer vi i praktiken att detta blir mer än läpparnas bekännelse? Endast några få av de ambitiösa 17 målen i Agenda 2030 nämner specifikt personer med funktionsnedsättning och fortfarande 2022 är det många som ser tillgänglighet som ett särintresse snarare än ett självklart allmänintresse.

Och även bland oss som lägger vår själ och hjärta i arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och folkbildning lyser funktionshinderperspektivet ofta med sin frånvaro. När bilderna i våra studiecirklar inte syntolkas, när läromedel saknas i digitalt format, lättläst och punktskrift och när vi väljer mötesplatser som är otillgängliga. Då ekar löften om att ingen ska lämnas utanför tomt.

Med funktionsrättskonventionen fick vi världens första juridiskt bindande dokument som hänvisar till konceptet inkluderande utbildning av god kvalitet. Men ska denna rättighet kunna förverkligas behöver även hela folkbildningen bli tillgänglig – allt från de byggnader som vi använder till våra undervisningsmetoder, läromedel, läroplaner, information och kommunikationsverktyg.

Och någonting säger mig att det riktiga paradigmskiftet kommer nog först den dagen då ingen längre ifrågasätter att Adam ska hämta drickan själv och hela samhället är så pass universellt utformat att det är en självklarhet att han har förutsättningar att göra det. 

Faktaruta

Hanna Gerdes

Folkrättsjurist, folkbildare och grundare till Hanna and Goliath Law & Education (hannagoliath.com).

Hanna Gerdes har arbetat med mänskliga rättigheter i Sverige och globalt i över 20 år och skrivit flera böcker och metodmaterial.

Har tidigare arbetat som utbildningschef på Fonden för mänskliga rättigheter, jurist på Byrån mot diskriminering och Diskrimineringsombudsmannen, politiskt sakkunnig på statsrådsberedningen och likabehandlingsstrateg på Försvarsmakten.