Vad söker du?

SE ALLA KURSER
Tillbaka

Konst som folkbildning

En ödmjuk pristagare

Sedan 1967 har Sokratespriset delats ut av SV vid varje förbundsstämma. Det ska gå till en person som utfört en insats för folkupplysningen i människovärdets tjänst. I år stod den folkkäre konstnären, författaren och TV-profilen Lars Lerin som pristagare.

Det finns nog inte många i Sverige idag som inte känner till Lars Lerin. Med sitt mångsida konstnärskap och sina böcker har han förtrollat oss och som programledare har han med sin ödmjuka personlighet klivit rakt in i våra vardagsrum. Han har öppet pratat om sina perioder av destruktivt leverne och missbruk av både alkohol och tabletter. I Sara Broos film ”För dig naken” söker han och hittar kärleken i Manoel ”Junior” Marques Lerin. Att Lars Lerin är folkkär råder det inga tvivel om.

Men när han på stämman i maj tilldelades Sokratespriset fick han det för sin unika folkbildande gärning. En bild av sig själv som han har svårt att förhålla sig till. I en intervju som gjordes i samband med prisutdelningen säger han till SV:s förbundsordförande Ulrika Heie att han aldrig sett sig själv som en folkbildare.

– Jag har aldrig liksom tänkt på det ordet och så där. Men det är väl ungefär som när man uppfostrar ett barn. Att man gör det som är bra och sprider någonting som är ljust och positivt och inte hänger sig till otrevliga saker utan försöker så gott man kan att sprida lite glädje.

Att göra det som ligger honom varmt om hjärtat har alltid fungerat som en drivkraft hos Lars Lerin. Att det han gör skulle kunna hjälpa någon har han inte haft en tanke på. I SVT-serien Lerins lärljungar startade han en konstskola för 13 personer med funktionsnedsättningar, ett projekt som han trivdes med och där han även hittade gemensamma beröringspunkter med sina deltagare.

– Mina lärlingar är sådana människor som jag trivs med. Vi har gemensamt att vi alla har känt oss lite utanför gemenskap och samhälle. Där tycker jag att det är roligt om jag har kunnat bidra med att de fått en plats att synas i media. Annars har jag ju bara målat och skrivit för min egen skull egentligen och tagit vara på det jag upplevt, erfarenheter och människor som jag har träffat.

Har du något medskick till SV och folkbildningen?

– Nu vet jag inte så mycket om vad Vuxenskolan gör förutom den kursverksamhet som jag själv har tagit del av vid några tillfällen.

Men jag vet att den verksamheten är väldigt viktig. Det ger tillfälle att träffas socialt och samlas kring ett ämne som man är intresserad av. Till exempel måla eller läsa något språk. Det är ju bra på så många olika sätt att träffas på det sättet.

Text: Christina Glassel
Foto: ©Lars Lerin

 

Faktaruta
Lars Lerin
Konstnär och författare född 1954, uppvuxen i Munkfors. Har studerat vid Gerleborgsskolan och vid Valands konsthögskola i Göteborg. Sedan 2012 gift med Manoel ”Junior” Marques Lerin, paret har två barn.

Lars Lerin har ställt ut på gallerier och museer i och utanför Sverige och finns representerad på museer, i kommuner och regioner i både Sverige och Norge. Han har även givit ut över 50 böcker med text och bild och driver konsthallen Sandgrund i Karlstad.

- Han är även känd för programmen ”Lerins lärljungar” och ”Vänligen Lars Lerin”.
- Han var sommarpratare 2012 och SVT:s julvärd 2020.
- Nu är han aktuell som SV:s Sokratespristagare 2021. I september utkommer också den nya boken ”Kråksommar”.


Sokratespriset
Sokratespriset är Studieförbundet Vuxenskolans allra finaste folkbildarpris som har delats ut sedan år 1967. Priset går till person, i eller utom Sverige, som utfört en grundläggande, bestående insats för folkupplysningens område i människovärdets tjänst och som utfört sin gärning utifrån ideell grund. Prissumman är 50 000 kronor.

Ur motiveringen
Med pensel och penna skildrar Lars Lerin det stora som sker i människors vardagsliv. Nära, så att andetag kan förnimmas, låter han betraktaren möta män, kvinnor och barn – i arbete, i hem, på färd eller på flykt. /.../

Med sina konstverk, sina fler än 50 böcker och konsthallen Sandgrund i Karlstad gör han en unik folkbildande gärning. Lars Lerins känsliga tolkningar av människor och miljöer förmedlar både kunskap och existentiella frågor om vad som verkligen är viktigt. Genom samverkan i konstnärligt arbete ger han också människor med funktionsvariation ett rikare liv.

Konst och folkbildning

GE DEN FRIA KONSTEN UTRYMME

Konst ger oss möjlighet att tänka – på oss själva, på tiden som är och har flytt, på samhället vi lever i, på vägar framåt, skriver Karin Perers.

Karin_Perers_vid

Konst ger oss möjlighet att tänka – på oss själva, på tiden som är och har flytt, på samhället som vi lever i, på vägar framåt. Konsten är inget tillägg, där ord inte räcker till. Bildkonsten är ett eget språk som talar till oss genom former, färger, kompositioner, målningar, fotografier, ljud, dofter, kanske överraskande uttryck och förstås ibland även texter. Mötet med konst kan bli helt avgörande för om, och hur, vi vidgar våra vyer, ser hot och möjligheter och sporras att engagera oss.

Konstnärerna har inga måsten. De arbetar inte på någons uppdrag. Konstnären väljer själv sina motiv och sitt tilltal – och i den professionella konstnärens verk finns alltid en kärna att beröras av. Det gäller lika i det förunderligt vackra som i verken som väcker förvåning, undran eller vämjelse. När konstnärer erbjuds skissuppdrag för verk i offentlig miljö, förfogar beställaren över beslutet men aldrig över den konstnärliga gestaltningen.

”Var är tavlorna?” utbrast en tonåring som med sin skolklass kom till Avesta Art, en utställning med samtidskonst i industrihistorisk miljö. Runt omkring den unge reste sig stora installationer som bjöd besökaren att stiga in, att bli delaktig i själva konstverken. Tonåringen kom från en grannkommun och gjorde sitt allra första besök i Avesta Art. Det var ovant att konst kan uttryckas också med byggda miljöer, med samlade vardagsföremål eller med ljud och rörlig bild. För hemkommunens egna unga är samtidskonstens variation självklar, sedan förskoleålder har de gått på upptäcktsfärd i magin som skapas när konst möter det gamla järnverkets skimrande slagg, mörka skrymslen och arkitektoniska skönhet.

Folkbildning var från första stund Avesta Arts bärande idé när en mäktig miljö från den storskaliga industrialismens första tid, 1870-tal, skulle tas i bruk för samtidskonst. Med verk av konstnärer ur olika generationer bjuds människor in att möta stora frågor om både det djupt personliga och vart samhället är på väg. Vad är sanning och vad är saga? Vilka är trenderna i vår egen tid – och vad behöver vi, som vill värna alla människors lika värde, främja respektive stävja?

Avesta Art, som nu har verkat i mer än 25 år, är ett av många exempel på när samtidskonsten tar plats i lokala miljöer, runt om i landet. Järnverkets gigantiska hallar medger konstverk av stort format, såväl installationer som klassiska målningar och skulpturer. På andra orter är det andra miljöer, konsthallar eller samlingslokaler som blir arenor för konsten. Studieförbund, inte minst SV, Konstfrämjandet och konstföreningar är, vid sidan av de offentliga, viktiga motorer.

Närheten till konsten är en nyckel för att nå många människor – också de som aldrig själva spontant söker sig till storstädernas etablerade konstmuseer och gallerier. Genom konst på hemmaplan blir mötet möjligt, ofta i kombination med aktiviteter av helt annat slag.

Stor konst kan ju visas också i litet format. Med utställning av målningar eller grafik i en bygdegård blir konsten en dimension av det som ändå äger rum – studiecirklar, föreningsmöten, gymnastik, kulturaftnar. Ambitiösa folkbildare kan arrangera tematiska program, tydligt knutna till konsten. Just nu driver Konstfrämjandet satsningen ”Skogen mellan oss” och konsten flyttar ut i små byar, skogar och oväntade sammanhang som löplopp.

Konst kan även vara processer, där konstnären tillsammans med en grupp människor utforskar en ort, en arbetsplats eller framtidsdrömmar och formar slutsatser, enskilda eller gemensamma. Här kan konstnärliga metoder och konstnärligt skapande bli ett slags ”gräv-där-du-står”-arbete som bidrar till att stärka både identitet och drivkraft att förbättra, en genuin folkbildande strävan.

Konstens permanenta plats i våra vardagliga miljöer – i skolor, på arbetsplatser, i trafikmiljöer och i ortscentra – har förstås också en folkbildande verkan. Verken berikar tanken – och bekräftar miljöns höga värde. Här blir demokratiska värden tydliga: yttrandefrihet, allas delaktighet, omvärldsspaning och dialog.

Konstnären måste ingenting. Det är vi som folkbildare och samhälle som måste. Vi behöver ge den fria konsten utrymme. Där lyfts tankar på färd.

Text: Karin Perers
Illustration: Irina Novokrescionova

Faktaruta
Karin Perers
Är sedan unga år engagerad i SV, nu ord-förande i Konstfrämjandet Dalarna och medarbetare i Avesta Art sedan starten 1995. Ingår också i juryn för SV:s Sokratespris.

Foto: Magnus Aronson

Citat
”Konst ger oss möjlighet att tänka – på oss själva, på tiden som är och har flytt, på samhället som vi lever i, på vägar framåt.”

Satirbildens roll

Vandringsutställningen ”Vässa pennan” återstartar nu efter ett uppehåll under coronapandemin. Ett 70-tal verk visas på bygdegårdar runt om i landet med signaturen EWK i spetsen. Utställningens teman är satir, demokrati och yttrandefrihet.

”Vässa pennan” kom till 2019 i samband med att Ewert Karlsson, EWK, skulle fyllt 100 år. Bygdegårdarna ville göra något kring satir, och hade inte haft någon vandringsutställning på länge. Medarrangörer blev bland andra Arbetets museum, EWK-sällskapet, Galago och Studieförbundet Vuxenskolan.

– Vi ville lyfta både satirtecknarna och deras syn på samtiden men även skapa ett samtal kring demokrati och yttrandefrihet. Det känns bra att kunna göra det i våra medlemshus, som ska vara samlingsplatser för demokrati, där du kan uttrycka dig och diskutera, säger Stefan Löfgren, verksamhetsutvecklare för konst och kultur på Bygdegårdarnas riksförbund.

Ewert Karlsson är den mest kända satirtecknaren i Sverige. Han var tongivande i svensk press under flera decennier och publicerades regelbundet i både Aftonbladet och tidningen Land. Han var internationellt erkänd och korades till världsmästare i satir flera gånger.

– Det som är fascinerande med EWK är att han skapade utan ord. Det handlar bara om bilden, men han kan vara knivskarp ändå. Det är på det sättet det kan beröra oss långt senare. Och även om en del av personsatiren är daterad är många av hans ämnen högaktuella idag. Två av hans teman var ju exempelvis miljöfrågan och landsbygdens bevarande, säger Stefan Löfgren.

På utställningen har EWK sällskap av fyra nu verksamma satirtecknare, som gör att utställningen spänner över en längre tidsperiod – och går in i vår samtid. De nutida tecknarna är: Max Gustafson, Sara Granér, Magnus Bard och Marja Nyberg.

I höst är det tänkt att vandringsutställningen ska komma ut i landet igen och flertalet nedslag är redan inbokade. Utställningen är nu påpassligt nog samtidigt som demokratiåret pågår, och samtal om demokrati och yttrandefrihet är än mer aktuella.

Vilken roll kan satirbilden spela i den politiska debatten?

– Satirbilden kan hjälpa oss att se samtiden genom att erbjuda ett annat perspektiv. Vi måste alltid reagera mot orättvisor. Vi kan göra allt det, men också genom att skrattet finns med. Det kan vara väldigt avväpnande, säger Stefan Löfgren.

Internationellt sett har frågorna om yttrandefrihet och demokrati varit mer i blickfånget än på länge. På senaste tiden har exempelvis Hongkong uppmärksammats sedan den kinatrogna regimen slagit till mot kulturutövare och journalister med hänvisning till nya säkerhetslagar. Även i Belarus har säkerhetsstyrkor trogna den auktoritära ledaren Aleksandr Lukasjenko fängslat kulturkritiker och journalister.

– Den här typen av händelser visar att demokratin inte är given och är något som vi människor måste arbeta med hela tiden, både utomlands och i vårt eget samhälle. Bygdegårdarnas 1 400 allmänna samlingslokaler är en del av detta och våra medlemmar gör ett oerhört arbete för att lyfta det demokratiska samtalet, säger Stefan Löfgren.

Text: Andreas Magnell
Illustratör: Max Gustafson

 

Faktaruta
Vässa pennan
Vässa pennan genomförs med stöd från Landsbygdslotten, Kulturrådet och LRF, och i samarbete med EWK-sällskapet, Arbetets museum, EWK-museet, Galago och Studieförbundet Vuxenskolan.

För mer information, medverkande och turnéplan se bygdegardarna.se