”Det handlar om inkludering i slutändan”
Seher Yilmaz har aldrig drömt om att skriva en bok. Ändå blev det så, eftersom hon ville tala till punkt. Om rasism. Och om vår nationella självbild.
Hon ville reda ut begrepp som meritokrati och välvilja, kopplat till rasism. Men framför allt var hon trött på de snuttifierade samtalen i ämnet. Eftersom det behövs längre svar och utredande sådana. Det har hon nu gjort i en tunn och komprimerad bok, sprängfylld av siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) och olika forskningsrapporter, blandat med upplevelser från sitt eget liv under uppväxten i Lund.
– I slutändan handlar det om alla människors lika värde, förtydligar Seher Yilmaz som länge burit på en roll som opinionsbildare, men som tycker det är skönt att representera sig själv, utan någon organisation i ryggen.
I Sverige har vi en ovana att prata om rasism. Det finns en ängslan och en valhänthet i samtalet. Vilket märks i ordval när det kommer till hudfärg till exempel. Ord är viktiga eftersom vi påverkas av vilka ord vi väljer att benämna varandra med. Själva språket har en stor betydelse.
– Hur beskriver jag mig själv i relation till samhället? Själv säger jag icke-vit, men det är en negation, som om jag som kvinna skulle kalla mig för icke-man. Som om vi inte hade något ord för kvinna, resonerar Seher Yilmaz.
Det blir ett misspass, på liknande sätt som ett barn som fötts i Sverige, men har föräldrar som är födda i ett annat land. De kan tappa varandra språkligt på vägen. Något som Seher Yilmaz har egen erfarenhet av. Välvilliga föräldrar, men där de gemensamma språken inte räcker till att uttrycka det man vill.
– Det blir som ett glapp. Nyanser i språket gör att man inte kan prata fullt ut. Och deras förståelse för mig och min förståelse för dem, påverkas. Det är ingen självvald situation, utan det handlar om vokabulär och om ordförståelse, förklarar Seher Yilmaz som själv insett att det är ett stort arbete att överföra ett språk till sina barn.
Det är den ena; den andra saken är klassresan, som i sin tur är förknippad med svenskhet för att bli fulländad i samhället. Så lägger vi till lite kulturkapital på det. Där någonstans förstår vi avståndet och det snåriga i att kvala in.
– Därför är det viktigt att prata om systemfrågor, så att vi inte kan avfärda frågor som om de vore personbundna, slår Seher Yilmaz fast.
Av den enkla anledningen, att blir det personbundet är det lättare att distansera sig från det som vi är med och upprätthåller. Som att det inte finns rasism i vårt land.
I Sverige har 25,9 procent av invånarna utländsk bakgrund. Det betyder att var fjärde person är född utanför Sverige eller att båda föräldrarna är det.
Enligt Seher Yilmaz är det inte lika med att uppleva sig ojämställd eller att inte känna tillhörighet. Faktum kvarstår dock, att det finns en jordmån för osäkerhet, även om jag gör allt för att passa in på arbetsplatsen, så är det svårt att tolka koder som inte är uttalade. Vi talar om tillhörighet; att känna sig självklar på sina egna villkor eller att fylla dagarna med att läsa av hur andra gör.
– Det handlar om inkludering i slutändan, vilka platser som är till för vem och på vilka villkor, menar Seher Yilmaz som jämställer rasbegreppet med genusbegreppet.
På så sätt, att om vi har förståelse för jämställdhet, att genus är ett rimligt vedertaget begrepp, så kan rasismbegreppet också bli det.
– Därför känner jag mig hoppfull. För det är ett tillgängligt analysverktyg. Det kan betyda att om man har hittat nyckeln till jämställdhet, kan man ta det till vilken annan maktordning som helst. Där hudfärg är en färg.
För att själv ta frågan vidare kan man läsa hennes bok och tugga i sig siffrorna. Då blir det svart på vitt. Ett annat sätt är att bli varse om vad jag själv kan göra från min horisont för att lyfta frågan. Oavsett om jag är ordförande i en förening eller sitter vid ett middagsbord. Eller vems namn jag nämner i mötesrummet nästa gång.
– Vi behöver helt enkelt bli mer utåtagerande i den här frågan, poängterar Seher Yilmaz.
Text: Agneta Slonawski
Foto: Märta Thisner
- Seher Yilmaz
- Ålder: 36 år
- Bor: I Stockholm.
Uppvuxen i Lund. - Har gjort: Var ordförande för Rättviseförmedlingen. Arbetar nu på SVT:s HR-avdelning som ansvarig för arbetet med Sverige-spegling.
- Familj: Man och två barn.
- Aktuell: Med boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”.
”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism”
av Seher Yilmaz (Natur & Kultur 2021)
I ”Vad jag pratar om när jag pratar om rasism” synar Seher Yilmaz hur rasismen tar sig uttryck i det levda livet såväl som på strukturell nivå. Hon diskuterar några av vår tids mest omdebatterade frågor: klass, kön, meritokrati, identitetspolitik, välvilja, internalisering.
Det är en ansträngning att verka som icke-vit i arbetslivet. Det är ansträngande att kämpa i motvind, att ständigt arbeta för att motbevisa stereotypa föreställningar och låga förväntningar, att göra rätt så att andra får följa efter. Och det är ansträngande att aldrig riktigt bli sedd så som man ser sig själv. Att välja mellan att vara omtyckt, eller vara sig själv.