Tillbaka

Stark ställning för boken och fina litteraturpriser

Trots en dyster pandemi har bokens ställning fortsatt att vara stark. Åtminstone hos vissa grupper. När många branscher hade kris i verk-samheten visar Bokhandlarföreningens och Svenska förläggarföreningens statistik från 2020 en försäljningsökning, främst hos internetbokhandlar och digitala abonnemangstjänster. Och ljudboken är den stora vinnaren.

Ökningen av ljudbokslyssnandet kan vara ett tecken på att många har haft mer tid att ägna sig åt läsning.

– E-handeln ökade markant. Det är inte så konstigt när vi har uppmanats att sitta hemma och inte gå i affärer, säger Maria Hamrefors, ordförande i Svenska bokhandlarföreningen.

För butiker som ligger nära bostadsområden där folk bor, arbetar hemma och där de har kunnat gå till bokhandeln har försäljningen gått bra. Turiststäder som Båstad eller Halmstad har också haft en bra kundtillströmning. Många kunder har då köpt inbundna böcker istället för pocketböcker, som de flesta vill ha när de är ute och reser.

– Folk har haft tid att läsa och fortsatt prioritera böcker. Det är positivt, säger Maria Hamrefors.

Men en del bokhandlare har haft det tufft. Det är butiker som ligger i storstädernas stadskärnor och där folk inte har nära till hemmet.

– Men själva läsandet känns som att det har varit starkt, säger Maria Hamrefors.

Sveriges officiella biblioteksstatistik från Kungliga biblioteket (KB) visar att de fysiska besöken till landets folkbibliotek minskade med 33 procent, samtidigt var utlåningen endast 16 procent lägre än året innan. Det visar att besökarna passade på att låna lite extra när de väl kom till biblioteket.

För biblioteksbesökarna har det inte varit lätt att spontant få tag i medier, på grund av tillfälliga nedstängningar och begränsningar, men biblioteken har ändå ansträngt sig för att nå användarna på olika sätt. Minskade restriktioner för hur många e-böcker som varje person fick låna ledde till att var tionde boklån var en e-bok.

Jenny Nilsson från Svensk biblioteksförening säger att trots de minskade fysiska besöken har bibliotekens personal arbetat hårt för att bibehålla lånen och låntagarna. Deras rapport om biblioteken och pandemin visar att för många är biblioteket ett socialt forum dit de nu inte kunde komma för att läsa tidningen och prata med personalen.

Tjänsten ”Boken kommer” som riktar sig till äldre, långvarigt sjuka eller personer som har en funktionsnedsättning och som kan få böcker levererade hem, har utökats i nästan alla kommuner.

– Det var bland annat för att alla över en viss ålder uppmanades att stanna hemma. Men biblioteken kanske inte nådde så många nya målgrupper. Det var personer som ändå skulle ha kommit och lånat på biblioteket som blev glada för att de kunde ringa och få böckerna hem istället, säger Jenny Nilsson.

Hon tror att det är vana biblioteksbesökare som har kunnat ta del av omställningen som folkbiblioteken gjorde under pandemin. Många av de uppsökande verksamheterna som till exempel Bokstart, där bibliotekspersonal gör hembesök hos nyblivna föräldrar för att ge dem fakta om barns språkutveckling och betydelsen av läsning, har ställts in. Eller besök till äldreboenden. Men biblioteken har ändå försökt hitta på sätt för att fortsätta med sin verksamhet och fånga upp prioriterade grupper som barn och unga.

– Ett bibliotek flyttade ut sin barnverksamhet under sommaren i parken och det gjorde att man nådde en del barn som man inte hade nått förut. Det var en oväntad och positiv effekt. Allt har inte varit dåligt.

Bibliotekslagen säger att biblioteken ”ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” Folkbiblioteken ska med andra ord arbeta för att läsovana ska hitta till litteraturen och det har varit svårt under pandemin.

– Biblioteken är jätteviktiga för att främja läsningen och vår rapport visar hur de har ställt om under den här tiden. De har haft digitala bokprat eller författarbesök. Men det blir inte samma sak som att träffas fysiskt. Man har inte samma möjlighet till dialog med besökarna. Alla har inte tillgång till internet eller kan det digitala, säger Jenny Nilsson. •

 

Text: Soledad Cartagena

Illustration: Anders Högblom

 

Författarpriset

”Det finns många känslor”

Moa Backe Åstot och Patrik Lundberg delar på årets författarpris från Studieförbundet Vuxenskolan. Hon för debuten ”Himlabrand” och han för boken ”Fjärilsvägen”. Tillsammans hjälper de oss att se andra perspektiv.

– Jag tycker det är fint att få ett delat pris och att Studieförbundet Vuxenskolan uppmärksammar en berättelse från norra delarna av Sverige (”Himlabrand”) och en från södra delarna (”Fjärilsvägen”). Båda berättelserna handlar om att leva i periferin, säger Patrik Lundberg som själv gillar böcker som levandegör människor.

Hans egen bok om sin mamma Birgitta och folkhemmet, börjar så här: ”Sista gången jag såg dig i livet förstod jag att du var död /.../ Du hade nyss fyllt 67 år.”

Det är en drabbande berättelse som lyfts fram i en lågintensiv form. Det är som om meningarna vägts på en köksvåg, innan de rågats av och till slut, bestämt skrivits ned.

– Första meningen är som en stämgaffel för berättelsen och anslaget i boken, konstaterar Patrik Lundberg som till vardags arbetar som journalist och krönikör på Dagens Nyheter.

Han har gett ut böcker förut och gjort till en mission att hitta ett perspektiv som inte alla ser. Det kan i korthet handla om en aktualitet, en snackis. Som till exempel den hajpade Netflix-serien Squid game, där han inte nöjer sig med att skriva att den liknar dataspelande där man skjuter folk. Utan kokar ned det till Sydkoreas hierarkiska utbildningssystem och jämför med det svenska skolsystemet.

När han var liten ville han bli statsminister. Sedan dess har han uppdaterat bilden av sig själv. Nu nöjer han sig med att hålla ett öga på folkhemmet. Det som hans mamma danades i tillsammans med Konsum, Fonus, Sparbanken, Folksam, ABF, Kombilotteriet. Det och mycket annat, berättade han om i sitt sommarprat förra året. En sändning som fick många att bli berörda.

– Visst är jag stolt och glad över att få göra min röst hörd. Men det är en klen tröst. Jag skulle vara glad om jag slapp. Det hade varit bättre om min mamma hade fått leva. Det finns många känslor som jag försöker kanalisera i den här boken. Inte bara det som drabbade min mamma. Alla i Sverige är ju överens om att svenska arbetarkvinnor ska ha ett värdigt liv. Ändå är det så många som faller mellan stolarna.

Hans mamma arbetade, gifte sig, fick barn, skilde sig, blev ensamstående, blev sjuk, blev förtidspensionär. När hon gick bort visade det sig att åtskilliga moment i livstråden fanns kvar i form av kvitton och dokument. Med socialdemokratin och folkhemmet som fond.

– Det är en del av vår moderna historia. Vi behöver förstå folkhemmet för att förstå oss själva, menar Patrik Lundberg som är ganska ointresserad av att kategorisera folk utifrån en norm; som klass, etnicitet, genus eller som storstadsbo, för den delen.

Han vill hellre prata om vart vi är på väg. Eller vart Sverige är på väg. Eller vart socialdemokratin åker med Magdalena Andersson vid ratten. Men det blir en helt annan historia. Den som han nu har skrivit handlar om hans mamma som diggade dansbandsmusik, just för att hon gillade dansbandsmusik. Själv lyssnar han mest på låttexter. Det kan vara pop, rock eller blues. Eller spelar fotboll och hänger med kompisar.

– Jag trivs med jobbet på DN, men det är ändå alltid bättre att vara ledig. Jag behöver ladda om efter den här senaste boken, för att se vad som finns där, konstaterar Patrik Lundberg.

 

Text: Agneta Slonawski

Foto: Stefan Tell

 

Lättlästpriset

 

Lättlästa böcker kan förändra livet

( i alla fall lite grann)

Det är en glad och stolt Johan Werkmäster som Impuls gratulerar till Studieförbundet Vuxenskolans lättlästpris för den förenklade versionen av Vilhelm Mobergs ”Sista brevet till Sverige”.

På Bokmässan sa han att han visste att priset var för just den boken, men att det kändes lite som att priset går till hela hans lättlästa författarskap överlag. När Impuls frågar om han tror att priset kan höja statusen för den lättlästa litteraturen och därmed uppmärksamma den mer svarar han snabbt ”absolut”.

– Jag har arbetat med lättläst litteratur sedan 80-talet och då var statusen betydligt sämre. De få böcker som fanns var ganska tråkiga. Min första lättlästa bok ”En naken karl” från 1988 var ett försök att skriva lite roligare. Jag tror att statusen har höjts när folk har börjat förstå varför lättläst litteratur behövs. Många lättlästa böcker som har kommit på senare tid ser dessutom ut som vanliga pocketböcker. Och det gör att om man sitter och läser på bussen eller spårvagnen behöver man inte skämmas.

Studieförbundet Vuxenskolan delar också ut ett annat litteraturpris, Författarpriset, till en författare i början av sin karriär. Prissumman är samma för bägge priserna och det tror Johan Werkmäster sänder ut signaler om att båda författarskapen är lika viktiga.

Trots den låga statusen på lättläst litteratur har han inte märkt att författarkollegor ser ner på honom för att han skriver lättläst, motståndet kommer snarare från dem som säger sig värna om den goda litteraturen.

– De tycker att man inte ska förstöra ett originalverk. Jag brukar säga att jag inte förstör något och att originalet finns kvar att läsa.

Det tar ungefär tre månader att skriva en omarbetning av ett originalverk. Han går oftast på magkänsla och väljer ut de scener och avsnitt som tilltalar honom mest och som han tycker är starkast. Sedan binder han samman historien på sitt sätt. Det viktigaste är att skriva en bra berättelse. Det får inte vara en förkortad och förenklad version av ursprungsverket utan måste fungera som ett verk som står på egna ben.

– Självklart är ”Sista brevet till Sverige” Vilhelm Mobergs verk, men jag tycker också att det är min bok. När jag gör en bearbetning läser jag den noggrant, skriver sammanfattning och känner nästan att jag kan den utantill. Sedan med boken bredvid mig sätter jag mig och skriver. Då vet jag redan ungefär vad jag ska ta bort och behålla.

Det är lika svårt att skriva enkelt som det är att skriva svåra texter, menar Johan Werkmäster. Han läser om och läser om och tar bort onödiga ord. Det påverkar hans språk även när han skriver annat än lättläst. Och det är i första hand läsaren som är i fokus och inte författaren.

– Dostojevskij och Tolstoj behöver man inte bry sig om. Men när jag bearbetar levande författare tar jag lite mer hänsyn till författaren. När jag omarbetade Jan Guillous ”Ondskan” var jag lite nervös för vad han skulle tycka. Men i en intervju sa han att han var nöjd.

Han har hört att studenter som läser litteraturvetenskap på högskola ibland läser hans lättlästa versioner av klassiker men tycker inte att det är att fuska.

– När det handlar om väldigt gamla klassiker kan det ibland vara ganska skönt att ta bort vissa delar. I ”Anna Karenina” i originalet är det långa beskrivningar om ryskt jordbruk från 1800-talet som nästan ingen människa är intresserad av att läsa idag.

Författare som skriver lättläst bidrar till att göra människor till demokratiska medborgare genom att göra litteratur tillgänglig utifrån läsarens egna förutsättningar och förmågor. Det håller Johan Werkmäster med om och tycker att han gör ett viktigt arbete. Och att många uppskattar hans böcker gör arbetet roligare.

– Mina andra böcker kanske inte förändrar människors liv men de lättlästa kan göra det. I alla fall lite grann.

 

Text: Soledad Cartagena

Foto: Anna Svanberg

 

FAKTARUTA

Johan Werkmäster

Född: 5 oktober 1955 i Falun, Dalarna

Bor: Göteborg

Yrke: Författare, kultur- och reseskribent

Antal böcker: Tio egna lättlästa böcker och 50 bearbetningar av andras böcker till lättläst.

Dessutom har han publicerat ett stort antal böcker i andra genrer, förutom skönlitteratur bland annat flera reseskildringar samt en doktorsavhandling i litteraturvetenskap om författaren Pär Rådström.

Aktuell: Mottagare av Studieförbundet Vuxenskolans lättlästpris för årets bästa lättlästa bok ”Sista brevet till Sverige” (LL-förlaget).