Att bryta utanförskap
Maria Hussami var drygt fem år gammal när hon kom till Sverige från Bulgarien. Maria och hennes mamma Shiler reste med färjan från Polen till Ystad och steg i land på okänd mark.
- Efter den första inledande intervjun med gränspolisen blev vi skjutsade till ett boende. Dit kom en polisbil och en polisman steg ur. Välkomna till Sverige! Ni måste vara hungriga. Vi har varma matlådor här.
- Detta är en sak som min mamma berättat. Tyvärr minns jag det inte själv, berättar Maria Hussami som nyligen börjat ta reda på mer om hur det var när hon kom till Sverige.
I somras råkade hon köra förbi en skylt som väckte en del funderingar.
- Längs en väg i de jämtländska skogarna såg jag en skylt som det stod Hammarstrand på. Plötsligt kom jag på det, det var i Hammarstrand som flyktingförläggningen fanns, det var där vi bodde. Jag har hört mina föräldrar prata om Hammarstrand, att jag lekte med jämnåriga, att volontärer hjälpte oss, att vi hade det bra.
- Jag var 5 och ett halvt år men jag minns inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte minns. Jag vet bara att jag inte minns.
Marias morfar fanns redan i Sverige när Maria och hennes mamma kom hit.
- Morfar var politiker och författare. Han verkade för kurdernas autonomi, berättar Maria.
Allt gick fort, både uppehållstillstånd och boende blev klart snabbt.
- Mamma och jag kom till Sverige i juni 1989, i augusti fick vi uppehållstillstånd, i december anslöt min pappa och i januari 1990 blev vi placerade i Boden.
Boden var en stor militärstad. Texten ”Inga utlänningar äga tillträde” fanns på många skyltar utanför militära skyddsområden i staden ända till 1997.
- Ibland kunde man höra ljudet av militärövningar, men annars har jag inte känt av det där så mycket.
Integrationen går för långsamt ibland, tycker Maria. I sitt jobb på Studieförbundet Vuxenskolan vill hon skapa mötesplatser för nyanlända och människor som bott i Boden längre. Hon förmedlar kontakt och bygger nätverk. Människor som hittar till Bodens alla fiskevatten tar till exempel gärna med sig folk som inte gör det, säger hon.
- Och sen börjar de hälsa på varandra på stan också.
- Det är viktigt att bryta människors utanförskap, alldeles oavsett varför det uppstått. När mina föräldrar kom hit hade de jobb inom ett år, de var läkare. Nu tar det ofta längre tid, även för dem som har utbildning.
Maria Hussami får ibland höra saker som det kan vara svårt att förhålla sig till.
- Människor jag möter betraktar mig som svensk. Jag är ju det. Ibland märker jag av en slags vardagsrasism. Vissa saker känns okej för folk att prata om inför mig eftersom ”jag inte är som de andra invandrarna”. Ibland får jag höra ” det gäller ju inte dig, du är ju svensk”.
- Ja, jag är svensk. Samtidigt har jag erfarenheter som inte alla svenskar har. Det är bara det att de inte syns eller hörs på mig.
_______________
Detta är ett utdrag ur SVs kommande bok ”Kallt men snällt. 16 berättelser om Sverige och vägen hit”. Mer information om boken kommer här på webben inom kort.
Foto: Olle Liljestrand/Kolphoto